Rachel Cusk
260 s. Faber & Faber 2018 (2016)
I första texten om Rachel Cusks (f. 1967) The Outline Trilogy, den om Outline (2014) lade jag tonvikten på förhållandet mellan autofiktion och vardagen, om det täta och händelselösa. Det stämmer huvudsakligen om nästa del, Transit, också, så för sakens skull tänkte jag anlägga två andra vinklar.
Först är det en fråga om tematik, kanske ledmotiv. Faye flyttar och hittar ett formidabelt ruckel, ett renoveringsobjekt i ett attraktivt område, dyrt och med potential att göra bostadskarriär om man så vill. Inget för konstnärssjälar, påstår mäklaren och beseglar därmed Fayes öde. Hantverkare börjar sitt arbete och huvudpersonen försöker navigerar i ruinerna undan arga grannar och knepiga studenter.
Mycket av fokus i Transit ligger på att hitta sitt eget rum, för att tala med Virginia Woolf. Det kan vara ett bokstavligt rum, eller ett bildligt funnet i en sedan länge död konstnärs liv och verk. Poängen tycks att man så ofta ser utifrån och in, vare sig det är ett hus man byggd själv med stora panorama-fönster eller papperstunna golv som ett membran mellan de hatiska grannarna och ens nya tillvaro. Jag gillar hur Cusk utan synbar ansträngning hittar en röd tråd i sina till synes disparata vittnesmål, tematiken är närvarande men aldrig påträngande.
Den andra är att det känns som att boken är regisserad av Richard Linklater. Det är de förstås inte, men det absoluta fokuset på repliker i långa utläggningar och redogörelser om vad personer säger får det att framstå som en riktigt välregisserad pratfilm. Som Linklaters. Genom Cusk fungerar det ohyggligt bra och personerna träder fram på sina egna villkor, med sina egna vinklar, aldrig övertydligt eller poserande.
Jag har lätt att träda in i Cusks värld och om sista delen av trilogin håller samma klass är det bland de mest läsvärda serierna jag kastat mig in i och jag kan inte vänta att ge mig på Cusks övriga författarskap.