Hans Alfredson
309 s. Wahlström & Widstrand 2020 (1996)
Vad innebär det att vara indragen i ett krig? Måste man vara ockuperad, ha strider på egen mark? Måste man skicka egna soldater eller räcker det med att skicka andras? Sveriges neutralitet under andra världskriget har på goda grunder ifrågasatts, trots den stolthet officiella ämbeten hyst för att Sverige nog kanske inte trots allt var särskilt indraget i något krig. De tyska soldater som kördes med tåg gick kanske att bortse från.
Men vad hade hänt, frågade sig Hans Alfredson (1931—2017) i romanen Attentatet i Pålsjö skog, om svenskar hade sprängt ett av tågen, gjort motstånd mot Nazityskland och vägrat ge upp? I den alternativhistoriska romanen är det just det som händer, och den unge studenten Holger Axel Andersson blir dess vittne. En sammanslutning med hans far och bekanta till honom ger sig ut i skogen och iscensätter ett blodigt attentat som får Hitler att glömma bort Grekland och invadera Sverige. Attentatsmännen skingras för vinden och fortsätter att hålla motståndet levande under krigsåren.
Parallellt med berättelsen om de inblandade rullar Alfredson ut det fortsatta kriget komplett med arméförflyttningar, slag och strategier. Inte kunde jag ana att Alfredson var en MÖP[1. Militärt överintresserad person.] som fann poäng i att gå in på sådan detaljnivå. Det är ett överraskande och, för mig utan MÖP-böjelser, ganska tråkigt tilltag, men bidrar ändå till någon form av trovärdighet. Jag har för dålig koll för att se igenom biljardbollarnas rörelser men tillräckligt bra koll för att känna igen de stora dragen.
Attentatet i Pålsjö skog kom till i en tid då den rena nynazismen växte sig starkare, skinnskallar heilade och förintelseförnekare vädrade morgonluft.[2. Och somliga partiledare gick med i somliga politiska partier som på den tiden var nynazistiska.] Romanen i sig är inte fantastisk, men genom den kanaliserade Alfredson den förtvivlan han måste ha känt då (och som jag själv kan känna igen nu). Mot slutet får en av attentatsmännen som dessutom hunnit bli förintelseöverlevare ta till orda:
Det medvetna ljugandet om förintelsen har sitt viktiga syfte — att göra nazismen och judehatet möjliga igen. Så länge förintelsen är ett levande minne och en allmänt omfattad kunskap har nazismen svårt att bli något mer än en marginell rörelse bland enfaldiga.
Men sår man tvivel […] kan nazismen än en gång kliva ut från historiens skräckkabinett.
[…]
Nu har detta idiotiska ljugande om nazismens brott pågått flera år. I nynazismens förkunnelse runt om i Europa sprids det falska budskapet genom artiklar, skrifter, föredrag och radiopropaganda.
Det är vår plikt att lägga moteld och gång på gång berätta och förete alla tillgängliga bevis för vad som verkligen skedde. Upprepandet av lögner kan ibland ge dem ett sken av sanning. Men ännu finns överlevande från förintelselägren som kan vittna om den nazistiska mardrömmen.
Hans tal är längre men mycket har hänt på 25 år. Förintelseöverlevarna blir allt färre och bombarjackor har bytts mot kostym. Aktualiteten i Attentatet i Pålsjö skog må vara svagare nu, men poängen är det sannarligen inte.