Thomas Tidholm
155 s. Ordfront 2020 (2020)
Dags att sluta skriva om naturen. Dags att sluta prata. Det blir ändå bara samma gamla Natur … med sina drömska attribut; dagg i gräset, fjärilsfladder, luddiga hängen dinglande i den ljumma sommarvinden …
I den augustprisnominerade Jordlöparens bok arbetar Thomas Tidholm (f. 1943) med människans förhållande till naturen, ett avstånd som framstår som oöverstigligt. Vi ska sluta skriva om naturen, ändå är det där han rör sig, men kanske ändå utan drömska attribut.
Tidholm rör sig i gränslandet mellan poesi och, ja … något annat. Betraktelser, som aforismer som bara i undantagsfall står på egna ben. Människan, naturen och avståndet beskrivs i Jordlöparens bok som om människan genom konsten och sättet att organisera sitt samhälle, skapa produkter, klivit ur skapelsen (i sekulär betydelse).
När vi ser dem och när de ser oss, och de inte på något sätt vänder sig till oss med en enda blick, inte en enda fråga. När vi ser dem förvinna bakom ett blad, ett grässtrå, ett barr, när vi ser dem inser vi: De är inte här, de är inte i vår värld, och i deras värld är vi skuggor. Jordlöparen under trappstenen rusar undan, nattfjärilen på andra sidan glaset vill oss ingenting, rödhaken som förirrat sig in i växthuset vill bara ut därifrån, ut ut!
Vi är deras skuggvärld och det är en skarp kontrast till en människocentrerad bild där allt ska förhålla sig till vår art. På så sätt vänder Tidholm förtjänstfullt perspektiven.
När man tänker på att konst för myror troligen är en omöjlighet kan man gripas av ett särskilt vemod.
När man går i skogen och vissar en liten låt och inser att fåglarna inte kommer att svara.
När jordlöparen under trappstenen inte vill ha krusbärsmätarlarven som man har lagt fram åt honom.
Då måste man ändå tänka att det var värt ett försök.
Så avslutar Tidholm Jordlöparens bok och jag tänker att det är där någonstans man behöver landa. Vi kan aldrig och kommer aldrig kunna förstå hur det är att vara av en annan art. Sannolikt är vi den enda arten som försöker eller ens filosoferar kring frågan. Vi kan låta det avståndet vara oöverstigligt, eller så kan vi acceptera att krusbärsmätarlarven aldrig kan vara mer än ett försök, men att försöka är av nödvändighet.