Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
För lite drygt åtta år sedan stod jag vid en bro i Rio de Janeiro …
Eller nej, jag måste börja lite tidigare.
För ungefär tolv år sedan satt jag på en föreläsning i Konstvetenskap och fick för första gången höra namnet Oscar Niemeyer i ett sammanhang då namnet fick fäste. Hans futuristiska byggnader, kraften, det ständigt strävande betongen nästan rörlig, gjorde ett outplånligt intryck på mig, trots att mina enda erfarenheter var genom tvådimensionella bilder när få konstformer är så tredimensionella som arkitektur. Jag ville se det med egna ögon.
Tillbaka till bron i Rio de Janeiro, guiden pekade på gångbron, Passarela Da Rocinha, och berättade att det var Oscar Niemeyer (vilket jag redan listat ut) och att han gick bort en månad tidigare den 5 december 2012, 104 år gammal.
Jag hänger vanligtvis med, men inte då. Den 5 december låg jag med magknip på ett hotellrum i Lima medan min partner (lyckligtvis fortfarande) firade sin födelsedag. Nyheten om Niemeyers bortgång kom som en chock. Inte nyheten i sig, kanske, men tillfälligheten att jag nåddes av dödsbudet där på hans hemmaplan.
Människan är bra på att finna ordning i kaoset, ibland finna mönster som inte ens finns där. Ibland kallar vi det tillfälligheter.
För ett par veckor sedan gick jag igenom min vanliga nattrutin: skriva dagbok, läsa i Toksvig’s Almanac, läsa annat, släcka. Toksvig’s Almanac är mångsysslaren Sandi Toksvigs bok som lyfter fram kvinnor, en per dag, med en och annan kulturhistorisk djupdykning. Just den dagen, 16 februari, skrev hon om kärnfysikern Chien-Shiung Wu som dog den dagen 1997 och hur hon bevisade sina kollegors teori om att svag växelverkan inte har paritetssymmetri, men snuvades på Nobelpriset som kollegorna senare fick. Wu arbetade också med The Manhattan Project vilket tog fram de första kärnvapnen. Inget konstigt med det.
Min andra bok var då Robert Macfarlanes essä/reseskildring Underland och jag hade läst ungefär 300 sidor i den när jag den kvällen slog upp boken och såg ”Niels Bohr, the Nobel Prize-winning atomic physicist who worked on the Manhattan Project […]”.
Vänta, vänta, vänta, säger nu vän av ordning med smala, misstänksamma ögon. Är du en såndär (med emfas på såndär) som läser om kärnvapen för att du tycker att det är roligt?
Nej. Nej, det är jag inte. Senast jag läste om The Manhattan Project var kanske för fem sex år sedan när jag senast läste om Watchmen vilken inte ens handlar om projektet, bara nickar lite åt det på håll.
Toksvigs och Macfarlanes böcker har mycket få gemensamma referenspunkter, men på kvällen den 16 februari låg de nästan exakt på samma position i universum — på min mage, i min säng — och exponerade mig för kärnfysik med vedervärdiga konsekvenser. Hade det bara skilt en dag, hade jag läst Underland lite snabbare, eller avstått att läsa den en kväll, hade jag heller aldrig lagt märkte till sammanträffandet. Tveksamt om det ens hade varit ett sammanträffande.
Det finns en djupt rotad mystik kring fysik som ämne, kanske för att så mycket fortfarande finns att förstå. Parallella universa, singulariteter, partiklar som samtidigt finns och inte finns. Det mesta är inte så bortomvärldsligt som det tycks, men samtidigt ses inte tillfälligheter på med blida ögon. Det finns en strävan att förklara, ofta större frågor än hur en man råkar läsa om The Manhattan Project två gånger inom loppet av en minut. Det är insignifikant, av föga värde för andra än möjligen mig, men även det är öppet för diskussion.
Dagligen passerar vi tusentals tillfälligheter som aldrig blev. Det är svindlande. Det är också ointressant. Det går inte att bygga tillvaron på det som inte blev. Istället kan man förundras över att något så osannolikt och obetydligt överhuvudtaget kan hända. Men det är kanske just det: det kan hända.