Jonas Hassen Khemiri, inläst av Hamadi Khemiri
11 h 16 min. Bonnier Audio 2018 (2018)
En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig har lämnat. Han står i kön till passkontrollen. Om polisen bakom glasrutan ställer misstänksamma frågor ska pappan som är en farfar hålla sig lugn. Han ska inte kalla polisen för grisen. Han ska inte fråga om polisen har köpt sin polisuniform på postorder. Istället ska han le och visa upp sitt pass och påminna polisen om att han är medborgare i det här landet och att han aldrig har varit borta längre än sex månader.
Från första raden sätter Jonas Hassen Khemiri (f. 1978) tonen i Pappaklausulen och tappar den inte förrän sista punkten är satt. Det är svårt att säga exakt vad det är. Personerna som aldrig får namn utan bara är sina relationer, kanske. Den svarta, drastiska humorn möjligen. Det faktum att ingen riktigt tillåts vara sin egen, ändå sugs läsaren obarmhärtigt in i de olika perspektiven.
Khemiri leker med vinkeln. Alla beskrivs på samma distanserade sätt: en farfar som är en pappa är en typisk äldre man som vet sin rätt, kan allt, förstår bäst och alla andra är idioter eftersom de inte är lika bra som han. En son som är en pappa är så självmedveten att han nästan går i tu, utan att för den sakens skull lyckas kunna erkänna sina tillkortakommanden. En syster som inte längre är mamma har nötts ned, relationerna tunnats ut och vem är då kvar? Utan att ha egna röster blir de olika personernas blick på världen den man måste förhålla sig till. Farfaderns misstänksamhet, sonens oro och kontrollbehov, systerns identitetssökande. Det blir oerhört effektfullt.
Pappaklausulen är också en berättelse om föräldraskap, om medelklassighet och om utanförskap. Khemiris har en god blick för detaljer, väger dem för att skapa kontraster. I ett av mina favoritpartier åker den framgångsrika systern taxi och klagar på dyra restaurang-besök med små portioner, chauffören svarar hurtigt och håller med, man vill ju bli mätt.
Jag tycker om Pappaklausulen, Khemiri är en väldigt skicklig författare, emellanåt nästan lite för bra. Det finns så mycket mellan raderna, så mycket att lära sig av och inspireras av, och kanske framförallt: att känna igen sig i.