Mara Lee
259 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)
Ofta när jag säger att jag inte riktigt vet hur jag ska kategorisera en bok rör det sig om något inneboende gränsöverskridande, något som rör sig mellan genrer, ofta essäböcker som rör sig mellan kulturhistoria, naturvetenskap, skönlitteratur. Något sådant. I fallet Främlingsfigurer av Mara Lee (f. 1972) är omdömet ungefär detsamma, men skälet ett annat.
Främlingsfigurer rör sig inte mellan genrer, den skär stora tårtbitar av poesi, essä, novell, kritik och låter dem samsas inom samma pärmar. Faktum är att jag bara läst en annan bok som presenterat sig på samma vis, den utmärkta Citizen. An American Lyric (2014) av Claudia Rankine, och det kan väl tyckas långsökt att ta upp den här, men de ringar in ungefär samma sak, utanförskap och att vara den andre, och Lee tar även upp Rankine i sina texter.
Lee undersöker språkets kraft att forma rasism och hur godhetens självbild, ja, själva kärleken, i sken av att vilja väl förstärker förtryck och positionerar sig med avstånd från den andre. Det är en hållning där alla delar av relationen konstrueras utanför den som rasifieras. Genom att titta på myter och litterära verk (både äldre och nyare) går det att följa en tråd där den som inte är vit förminskas och förfrämligas, även med goda eller möjligen naiva intentioner, och där de som bryter genom vitheten gör det trots den goda viljan, inte tack vare den. När vita räddar (läs: tror sig rädda) icke-vita legitimerar det också de andra icke-vitas position. Att ta bevekelsegrund, blick och vilket utrymme icke-vita får att bli subjekt i beaktande är viktigt vilket Lee gör glasklart.
Lee tillgängliggör ämnet och visar med tydlighet och exempel på exakt vilka mekanismer hon menar är i spel här, och även om jag känner igen en del (från, bland annat, Citizen. An American Lyric) så finns det mycket att hämta i Främlingsfigurer. Jag tänker att strukturell rasism är ett så pass stort problem att så länge det är ett problem behövs den här sortens genomlysning, vad som inte riktigt låter sig skrivas är komplexiteten i rasismens uttryck. Det går kanske inte heller att begära av en person och 250 sidor, för det är i själva verket ett helt forskningsfält och därför blir Lees Främlingsfigurer en välkommen och stilistiskt fulländad pusselbit för att förstå vad det är som sker när känslor formar bilden av den andre.