Nguyễn Phan Quế Mai, i översättning av Annika Sundberg, inläst av Anna Maria Käll
12 h 10 min. Historiska media 2021 (2020)
Genom populärkulturen är det lätt att tro att Vietnam-kriget är en isolerad händelse där Forrest Gump blev skjuten i baken, lieutenant Dan förlorade sina ben och USA fylldes med krigsveteraner. Lägg därtill de vedervärdiga napalm-bombningarna och dokumentärerna från tunnelsystemen så är bilden komplett. Eller? Nguyễn Phan Quế Mai (f. 1973) har genom sin roman När bergen sjunger satt kriget och upprinnelsen till det i ett sammanhang som visar på komplexiteten som präglar den här typen av konflikter och tragedierna som drabbar individerna och samhällena och som behöver hanteras i årtionden efter.
Året är 1972 och över taken i Nordvietnam faller bomberna och mellan väggarna studsar propaganda och angiveri. Flickan Hương är kvar med sin mormor Diệu Lan medan hennes föräldrar strider i kriget, ständigt längtande efter att det ska ta slut och de försvunna släktingarna ska komma tillbaka. Diệu Lan är driftig och har rätt kontakter för att göra livet någorlunda drägligt för dem och under tiden berättar hon om hur hon på 1950-talet som jordägare blev bortjagad (men fortfarande vid liv) och fattig och fick börja om med bara kläderna hon hade på sig.
De två tidslinjerna löper parallellt och till slut tar kriget slut, åtminstone officiellt, och allt det som trasats sönder de senaste årtiondena ska på något sätt lagas och lappas. Quế Mai balanserar de båda berättelserna väl, låter de föra en dialog med varandra som belyser just komplexiteten. Både Hương och Diệu Lan befinner sig i en brytning. Mormoderns nyfikenhet och öppenhet är möjligen skillnad på liv och död för henne och det med förståndet någorlunda i behåll, samtidigt är hon sprungen ur traditionerna. Flickan, å sin sida, vet inget annat än propaganda och har en av förklariga skäl naiv inställning till sin omgivning. I mötet mellan dem båda, eller i deras gemensamma utveckling, uppstår den framåtrörelse som gör När bergen sjunger till mer än ett vittnesmål.
Quế Mais roman, liksom exempelvis Madonnan vid Nilen (2012) och många andra böcker jämte dem, visar på skönlitteraturens förmåga att inte bara återberätta utan även kontextualisera och problematisera ett skeende. Vi kan läsa om något, men litteraturen låter oss läsa i något, kliva in och inte bara betrakta, och då räcker det med ett brottstycke av helheten för att säga något som kanske är större än den.