Carl-Magnus Juliusson
77 s. Ekström & Garay 2019 (2019)
I vanlig ordning är det lite speciellt att skriva om böcker författade av bekanta, och det är inget undantag med Carl-Magnus Juliussons (f. 1990) diktsamling Vad de lider. Han är specialiserad i antikens diktning (och har precis startat förlaget Delfyne med just den profilen) vilket även går igen i hans egna poesi.
I Vad de lider duggar referenserna tätt, inte bara till antiken utan till även senare skalder. Det jag som förekommer i dikterna är lika upplöst som själva språket. Juliusson leker med orden, förvränger, förvrider, ibland till och med förstör dem för att skänka dem ny innebörd (vilken en epigraf av Ferdinand de Saussure förvarnar om: ”Det är troligt att dessa deformeringar blir allt vanligare och att man mer och mer uttalar onödiga bokstäver.”)
Ensamn eiactar jag allt från min säng,
jag, huvudrôlen i denna mjältesaga,
den ende som ännu inte
värkar duka under för värdens elände
utan ände;
en njurotisk perzon, javisst,
nån grallimatias,
som aldrig ser fel utan sextning,
inte äter längre, utom kaostillskott
zen jag blev vägratarian,
inte dricker längre, utom keff alkohålet,
inte läser, sedan naturlig turval,
kyrkans eskapologi (ack, världen slidande!)
och felosofins grunder gett mig mardrömmar:
ett psyko som attiskt sår.
Men watt haec.
Arla stå upp, om nåt ska bli jordt!
Jag shitshatar gärna en stund med dig,
om flygtingar och IDealism och tidens alla problem.
Enärsomhelst.
Jag märker när jag läser att jag, som med äldre svensk poesi, går över till att läsa högt för att bokstäverna och orden ska förvandlas till meningsbärande ljud. Det är emellanåt väldigt roligt och det går att föreställa sig att Juliusson haft roligt när han skrev det, att det här verkligen inte är poesi som måste värkas fram (men väl verkas).
Vad de lider är ingen skönskrift, vilket sannolikt inte var poängen heller, men det är ett roligt experiment i frågan att ta reda på vad språket tål, vilken misshandel vi kan utsätta den för och ändå förstå. Ganska mycket, visar det sig.