Daniel Ericsson & Monika Kostera (red.)
211 s. Edward Elgar Publishing 2019 (2019)
Redan någon gång runt 1930 ska den italienske filosofen Antonio Gramsci (1891—1937) ha beskrivit ett tillstånd där kriser uppstår mellan det att de gamla systemen vittrar sönder och de nya tar vid. Han kallade det ”interregnum”. Befinner vi oss där nu? Allt medan kapitalismen visar sin ohållbarhet och det som tidigare var gemensamt blir något annat ser vi framväxande fascism och ett klimathot som inget av det tidigare förmår göra något åt. Den bilden har Daniel Ericsson, Monika Kostera och de andra författarna i antologin Organizing Hope tagit fasta på.
Organizing Hope är en akademisk skrift, vilket kommer med sina sidor. Den riktar sig främst till politiska eller kommersiella ledare, det vill säga sådana som har något att säga till om både i fråga om att förmedla hopp, men också om organisationsutveckling, för, tvärtemot vad jag föreställde mig, handlar den inte bara om att organisera hopp som metod för förändring, utan också om hur hopp kan interneras i organisationer.
Första hälften av artiklarna diskuterar hopp och organisation ur ett teoretiskt perspektiv. Kritiserar, problematiserar, utvecklar och fördjupar förståelsen av vad hopp över huvud taget innebär. Även om jag har med mig Rebecca Solnits förståelse av hopp som en kraft att se och verka för förändring, är det inte självklart att det är den enda bilden. Det kan vara nyttigt att påminna sig om. Samtidigt är vi nog överens om att hopp i de flesta fall är bättre än hopplöshet.
Andra hälften fokuserar på empiri och inspiration, med forskning och exempel på hur hopp och organisation hänger ihop och kan förstärka varandra. Det finns en del fina berättelser, men det är något med formatet som gör att det aldrig riktigt flyger. Och jag tänker att det kanske är lite av ett problem. Det finns väldigt mycket att hämta i boken, det behövs inte särskilt mycket insyn för att förstå det, och jag önskar att den tilltänkta målgruppen skulle vara mottaglig för den här typen av bok i det här formatet, men jag har tyvärr lite svårt att tro det. Jag som läste den för mitt höga nöjes skull (fjärrlånad, för den kostar 1 300 spänn) fann ändå tröst i att de tar ställning och pekar på ungefär det Gramsci identifierade. Vi befinner oss i ett prekärt läge och vi behöver ledare som förstår det och tar täten för att komma undan såväl fascism som de värsta klimatkatastroferna.