Jason Shiga
80 s. Abrams 2020 (2010)
En liten del av mig tycker det är frustrerande att inte veta när man läst klart en bok. Som med Lotta Lotass labyrintiska romanexperiment Den svarta solen. Jag väljer väg och väljer och väljer och väljer utan att veta var jag går och vad jag missar. Mindre i omfång och med något lättillgängligare anslag är den amerikanska serietecknaren Jason Shigas (f. 1976) Meanwhile. Framsidan stoltserar visserligen med att den innehåller 3 856 möjliga berättelser.
Meanwhile är ett seriealbum där läsaren med hjälp av flikar och linjer väljer vilken väg huvudpersonen Jimmy ska ta. Det börjar enkelt: väljer du chokladglass eller vaniljglass? Därefter leder stigarna ofrånkomligt till en uppfinnare laboratorium där du kan välja om du vill testa domedagsmaskinen Killitron 2000, minnesläsarmaskinen SQUID eller en tidsmaskin. Oavsett vilket kommer du snurra fram och tillbaka och inte särskilt många slut är lyckliga vad det verkar.
Det finns en taktil aspekt av Meanwhile som, i brist på bättre beskrivningar, är väldigt charmig. Läsordningen är upp-och-ner och bak-och-fram och det är nästan omöjligt att hänga med utan att följa med med fingret för att ta sats på varje uppslag och byta sida med hjälp av flikarna. Det är nästan som att upptäcka läsningen på nytt och på så sätt är det väldigt väl utfört.
Jag kan tänka mig otaliga saker som är svåra med att konstruera en (eller ja, 3 856 då) berättelse som denna, men det känns som att Shiga ändå lyckas hålla läsaren instängd i sitt lilla akvarium. Alla tre maskinerna har sina komplikationer, alla tre är, eventuellt, lösningen av de andras konsekvenser. Ofta känns det tyvärr som att man snurrar runt, runt, runt och därför, för att knyta an till frustrationen, är det snudd på irriterande att försöka läsa om och göra annorlunda. Det är inte konstigt det gjorts guider till boken, jag själv är frestad att sitta med penna och papper. Hur som helst tycks det som att skaparna av experiment som dessa tvingas välja. Det kan inte samtidigt vara stort och läsbart, det kan inte samtidigt vara en levande berättelse och ett friare universum.[1. Utan att det blir ett regelrätt datorspel av det, antar jag.]
Meanwhile är rolig, i alla fall. Något mer än en kuriositet som bänder seriemediet till något annat, mer interaktivt och mindre … tja, seriellt. Det räcker en bra bit för att åtminstone kroka tag i mig.