Gårdagens fantasy (för låt oss vara ärliga, dagens är förmodligen romantasy) är djupt präglad av J.R.R. Tolkien (1892–1973) och Sagan om ringen (1954–55) och oavsett vad jag tycker om det har jag svårt att inte se ett sliding doors-ögonblick där någonstans för 100 år sedan, och vad som hade kunnat kommit i stället.
Den irisk-brittiske författaren med sitt storslagna nom de plume Lord Dunsany (1878– 1957) skrev på 1920-talet romanen The King of Elfland’s Daughter, en sagoosande berättelse med ena benet i Arthur-sagornas mytologiska värld och andra i de moderna fantasy-böckernas härad. Det är i sig ganska fantastiskt.
I landet Erl beslutas att de vill återbörda magin till världen och styras av en magisk härskare. Inte det klokaste beslutet kanske, men så är det ibland. Lorden av Erl skickar sin son Alveric till älvalandet för att gifta sig med älvakungens dotter Lirazel och så blir det. De får en son som efter många om och men döps till Orion och agerar just så som en magisk härskare ska, jagar enhörningar och så. Och ju längre tiden går desto mer suddas gränserna mellan Erl och älvalandet ut.
Okej, The King of Elfland’s Daughter har en del luckor jag har svårt att ta till mig och handlingen är dess svagaste punkt. Den röda tråden är tunn och Lord Dunsany tappar vid flera tillfällen bort mig. Däremot finns det i romanen ett världsbygge och ett sagolikt språk som jag har lätt att dras med i. Det magiska känns magiskt på ett sätt det sällan gör annars och det är väl just det jag saknar i mycket annan fantasy, men inte i The King of Elfland’s Daughter.
Och ja, tar man Tolkiens The Hobbit (1937) har den nog mer gemensamt med Dunsany än med Sagan om ringen vilket gör genrens förändring tydlig. Från Dunsany till romantasy går det att dra en rak linje, men ibland önskar jag, för egen del, att det fanns fler moderna böcker som The King of Elfland’s Daughter och Hope Mirrlees (1887–1978) roman Lud-in-the-Mist (1926). Å andra sidan. Dessa finns ju fortfarande kvar.