Kalle Lind & Henrik Jutbring, omslag formgett av Kerstin Hanson
430 s. Bokförlaget Forum 2023 (2023)
Utan att överdriva tänker jag om inte dagligen så åtminstone varannan på antingen Stinsen brinner … filmen alltså (1991) eller teve-serien Tornado (1993). Ibland både och. Det är fragment, associationer, minnen, citat, ett kulturellt kosmos som gjort större intryck på mig än sådant som Star Wars och Sagan om Ringen. Somligt av det övriga Galenskaparna och After Shave (GAS) gjort bär jag också med mig, enskilda sketcher ur revyer och teve-serier, filmerna Leif (1987) och Monopol (1996). Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som passat mig så bra. GAS var bryggan mellan Hasseåtage och Killinggänget och jag trivdes som bara den.
Det måste medlemmarna i GAS ha gjort också, åtminstone allt som oftast. I Kalle Linds (f. 1975) och Henrik Jutbrings (f. 1974) gedigna biografi med det galenskaparna-och-aftershaveskt krångliga namnet Galenskaparna och After Shave. Ogräset i den svenska underhållningsrabatten tecknar de ett porträtt över en humorgrupp som aldrig tagit den enkla vägen och som ibland fått skörda frukterna av arbetet, ibland fått leva med konsekvenserna. Och ja, ska man läsa något heltäckande om GAS är det nog den här boken man ska ta sig an.
Föga förvånande är det berättelsen om Claes Eriksson (f. 1950) som är motorn i boken. Något förenklat: Han flyttade från Trollhättan till Göteborg för att bli lärare (sa han) men egentligen fanns det inget annat än komiken. På 1970-talet var mycket av humorn politisk och men Claes ville mest göra “skôj”. I den vevan träffade han Kerstin Granlund (f. 1951) som värvades till en liten grupp humorister. Några försvann, några tillkom på vägen mellan folkparksscenerna och så småningom anslöt lillebror Anders Eriksson (f. 1956) och det som skulle bli Galenskaparna var ett faktum.
I en annan del av Göteborg, ungefär samtidigt, fick ett gäng chalmerister för sig att starta en barbershopkvartett och det var så väldigt mycket roligare än studierna att sång och underhållning snart tog upp all tid. Kanske hade gruppen After Shave med Per Fritzell (f. 1955), Knut Agnred (f. 1956), Jan Rippe (f. 1955) och Peter Rangmar (1956–1997) kunnat bli stora i sin egen rätt, men det får vi aldrig veta eftersom den skönsjungande kvartetten slog sig samman med den tokroliga trion Galenskaparna 1982, och trots pauser, friktion och personliga tragedier och problem har GAS hållit samman i mer eller mindre samma konstellation i över 40 år. Det gör man inte om man inte accepterar att leva med konsekvenserna.
Det är svårt att på allvar förstå vilka enorma talanger som GAS rymmer. Dels för att det är lätt att fastna i att det enda man hör är humor, att hantverket, så att säga, inte riktigt behovs för att tramsa. Dels för att de olika i konstellationen i någon mån haft sina roller och det är vad som syns för oss betraktare. Lind & Jutbring gör ett gediget arbete i att rätta ut den missuppfattningen. Den energi och kreativitet Claes tar med in i GAS är utan tvekan en stor del i framgången. Det är också en person som hela tiden drivit sig själv att lära sig mer. Han är ingen skönsångare och kanske inte den bästa skådespelaren i gruppen, men han kan alla delar av hantverket. Men det kan de andra också och i långa stunder har de delat på uppgifterna, delat på skörden, delat på konsekvenserna. Om GAS vann sina största framgångar under ett 1980- och 90-tal som allt mer lanserade människan som ett individuellt projekt stod de som organisation för något annat. Kanske var det det jag kände framför teven som barn.
Men jag kände också annat.
Varken förr eller senare har en kändis bortgång drabbat mig så som nyheten om att Peter Rangmar dött, 40 år gammal. Han fick ofta (inte alltid) spela förnuftets röst i GAS-sketcherna, strålkastaren som balanserade tramset på ett sätt som en lillgammal Martin hade lätt att sympatisera med (på samma sätt som Magnus Härenstam i Fem myror är fler än fyra elefanter (1973–1975) och Kanin i The Adventures of Winnie-the-Pooh (1988–1991)). Rangmar kunde spela bitter, dryg och vass på ett sätt som jag tror, och i någon mån fått bekräftat, bara kan göras om man i grunden är vänlig. Med tiden har nyanserna gjort sig tydligare, jag håller inte alltid (ytterst ställan till och med) på den som “har rätt” och vill ha ordning och reda, ser saker på andra sätt. I Linds & Jutbrings bok får Rangmar välförtjänt mycket utrymme, trots att gruppen funnits längre utan honom än med. Det är ibland smärtsamt att tiden går, vilket nästan tycks vara ett tema i mycket av det GAS tagit sig för.
Nå, Galenskaparna och After Shave. Ogräset i den svenska underhållningsrabatten är kanske främst en bok för fantasterna, men eftersom jag tillhör dem kan jag bara konstatera att det är en magnifik bok, innehållsrik, lärorik och, emellanåt lite väl ordrik (som om de inte riiiiktigt litar på att läsarna minns vad de nyss läst), men på det hela taget en av årets bästa läsningar.