Michael Ende, i översättning av Roland Adlerberth, inläst av Vanna Rosenberg
9 h 46 min. Storyside 2008 (1973)
Det finns de författare som med precision kan berätta en engagerande saga och samtidigt göra en total genomlysning av ett fenomen. Astrid Lindgren är ett tydligt exempel, och med Momo eller kampen om tiden visar tyske Michael Ende (1929—1995) att han är en av dem.
Momo är ett föräldralöst barn i en för lång rock som synbart från ingenstans flyttar in i en gammal teaterruin. Hon kan varken läsa eller räkna, men hon är en fenomenal lyssnare som genom sin blotta närvaro lyckas hjälpa folk med bekymmer och reda ut meningsskiljaktigheter. Hon är självklar på ett sätt som ingen annan. En dag kommer de grå herrarna till staden och genom avancerade lögner och långa räkneoperationer lyckas de övertyga de vuxna om hur mycket tid de kan spara om dessa bara arbetar mer och ägnar mindre tid åt det som, ur effektivitetssynpunkt, är oviktigt. Momo är en av få som lyckas knyta upp dessa herreväsen och minnas det efteråt, och det faller på hennes unga axlar att rädda människorna.
Okej, det är inte särskilt subtilt, det är det inte. Ende gör ingen hemlighet om vad som är hans vinkel och går hårt åt profithunger och modern effektivitet, i synnerhet när detta görs på bekostnad av mjuka värden, som vänskap, vänlighet och tillit. De grå herrarna är identitetslösa och anonyma, beräknande och synbart faktabaserade samtidigt röker upp tiden, ett bloss i taget, samtidigt som de lyssnande och kännande tillåts vara hjältar.
Momo eller kampen om tiden kom ut innan IT-åldern, innan det nyliberala paradigmskiftet, men kanske såg han ändå varthän det barkade. Allt det som ofrånkomligen leder till elände i romanen kan vi se konsekvenserna av idag. Det gör inte boken tidlös, men det gör den profetisk på liknande sätt som 1984 (1949) och andra föregångare. Det är samtidigt nedslående och upplyftande i det att Endes varning knappast hörsammades, men berättelsen finns fortfarande kvar och det är inte för sent att lära.
Momo eller kampen om tiden är dessutom en inbjudande berättelse som står på egna ben. Som sådan är den generationsöverskridande och definitivt en bok jag kan tänka mig att läsa med mina barn så småningom, ha behållning av igen, om inte annat som ytterligare en påminnelse om vad som är det viktiga i livet och människor emellan.