Rebecca Solnit
268 s. Granta 2021 (2021)
Med orden ”In the spring of 1936, a writer planted roses” inleder Rebecca Solnit (f. 1961) sin biografi, Orwell’s Roses över George Orwell (1903—1950). De ska återkomma, precis så och i varianter, flera gånger, under tiden hon skriver Orwells liv och verk, i ett försök att lyfta blicken bortom den tärande inställningen att det som är viktigt inte ska vara vackert.
Orwell är en av litteraturhistoriens viktigaste författare och har genom romanerna 1984 (1949) och Animal Farm (1945), sina essäer och reportage, visat sin politiska integritet och skärskådat totalitarismen i vad dräkt den än klätt sig. Och ja, hans namn har kommit att förknippas med den typ av förtryck och övervakning som den typen av regimer sysslar med, och numer även globala företag. Det som är ”orwellskt” är allomfattande och omöjligt att komma undan, förslagna system som tycks förändra själva verkligheten, gaslightar hela befolkningar.
Orwell föddes som Eric Blair och tog sitt nya namn från River Orwell i närheten av Ipswich. Solnit går där i flodkanten, vandrar genom parken, och hennes vän Sam Green undrar om inte ”orwellskt” egentligen borde betyda något annat än ”ominous, corrupt, sinister, deceitful, a hypocrisy or dishonesty so destructive that it is an assault on truth and thoughts and rights.” Parken är vacker och ekollonen ljust gröna. Frågan kommer upp på mot slutet av boken, men går som ett ledmotiv från första sidan.
Författaren som planterade rosor 1936 var Orwell och platsen var en liten stuga i Wallington, ungefär halvvägs mellan London och Cambridge. Då hade han ännu inte hunnit uppleva varken fronten under spanska inbördeskriget eller bombningarna i London under andra världskriget. Båda dessa krig skulle ge Orwell erfarenheterna att slipa sin politiska ådra, men det som Solnit söker efter genom sin bok är snarare det som drev honom att fortsätta. Solnit argumenterar med sedvanligt driv för att dessa rosor är själva sinnebilden av den politiska drivkraften, inte bara hos Orwell utan överlag. Utan rosor eller något annat, något vackert, något med ett värde i sig, är det svårt att uppbåda energin för att fortsätta söka förändring.
Orwell’s Roses vore knappast en Solnit-bok om den inte rörde sig vitt och brett kring ämnet. Det är associativt och lärt och jag fortsätter att beundra hennes förmåga att se helheten och knyta den samman kring en röd tråd. I det här fallet Orwell, men kanske i ännu högre grad det ord som kanske mer än något annat kommit att känneteckna hennes författarskap: ”hopp”. Trots efterkrigstidens hopplösa utveckling, trots frun Eileens död, trots sin egen allt annat än goda hälsa fortsatte Orwell att leva som om där fanns hopp. Han planterade rosor, han adopterade en son och från sjukhusbädden planerade han att resa bort med sin nya fru. Som änkeman och småbarnspappa varvade han i sitt författande sitt politiska patos med en blick för vardagens och småsakernas inneboende skönhet.
Även om Solnit är en fantastisk essäist vars kortare texter kan säga nog så mycket, måste jag nog säga att jag tycker om när hon får utrymme att utforska ett ämne i det större formatet. Helheten blir större än delarna och det budskap hon har, om jag tillåts tillskriva henne ett sådant, kan träda fram på ett helt annat vis. Och nej, man behöver inte vara en beundrare eller kännare av Orwell för att uppskatta Orwell’s Roses, men det är nog så svårt att låta bli efteråt.