Philomène Grandin, inläst av författaren själv
5 h 51 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)
Hur var det att växa upp med folkmusikpersonligheten Izzy Young (1928—2019) som pappa? Gissningsvis är det en fråga skådespelaren Philomène Grandin (f. 1974) fått många, många gånger. I självbiografin Glöm allt men inte mig berättar hon bland annat om det, men också om hur ens förälder blir gammal, blir till ett vuxenbarn, och all den smärta och kärlek som ryms inom en relation i förändring.
Grandin delade sin tid mellan de båda föräldrarna fram till dess att hon var tolv, därefter bodde hon främst hos pappan, som med sin butik och sina övertygelser var rotad i Stockholm dit han flyttade från USA 1973. Maten stod inte alltid på bordet och de levde delvis på andras vänlighet, någon som ville bjuda på lunch, någon som såg att barnet var hungrigt. Delvis bodde de även i affären efter att ha blivit vräkta från lägenheten. Trots detta var det en barndom med ljuspunkter. Smärtan kom ordentligt först senare.
Young var bland annat känd som en god konsertarrangör. På goda grunder, med tanke på att han arrangerade Bob Dylans första konsert 1957. Därför var det inte så konstigt att han många år senare stod i händelsernas centrum när Svenska Akademien tilldelade musiklegenden Dylan nobelpriset i litteratur. Då var han redan 88 år och Alzheimers sjukdom hade redan gått hårt åt honom. Grandin fick då axla rollen av dotter, förstås, men också personlig assistent och vårdare. Young som alltid klarat sig, klarade nu inte särskilt mycket alls, så som det ofta blir för dem demensen börjar sudda ut.
För mig personligen har jag mycket starkare band till Grandin själv, framförallt i hennes roller i olika barnprogram. Smygförälskad i Mira i Vintergatan 5a (2000) hade jag ingen aning om att hon var ett steg från Bob Dylan, Patti Smith och många andra av musikhistoriens största. Och hade jag vetat hade jag inte förstått storheten i det för de klev in på min musikscen mycket senare. Det gör också att jag närmar mig Glöm allt men inte mig på ett annat sätt.
Min fokuspunkt ligger på lilla barnet och den överlevande fadern, på det vuxna barnet och på den tynande fadern. Grandin skildrar både barndomen och ålderdomen med sådan ömhet, som om erfarenheten vore en såpbubbla av glas som blir till intet om det spricker. Däri finns något allmängiltigt. Alla dessa vuxna barn som får se och hantera konsekvenserna av att deras föräldrar inte klarar sig själva, inte fixar de enklaste sakerna, knappt minns.
Jag vet inte om det är tröst Glöm allt men inte mig skänker, men det är någon form av samhörighet kring en erfarenhet många delar, eller kommer att dela och kanske kommer bli en del av för någon annan vad det lider.