Brecht Evens, i översättning av författaren själv
336 s. Drawn & Quarterly 2021 (2018)
Det var ett bra tag sedan jag själv var ”ute i svängen” och bara att jag använder det uttrycket får mig ju att framstå bra mycket närmare graven än dansgolvet. Nog vore det dessutom att ta i att säga att alla utekvällar var bra, men då och då, som om det fanns ett särskilt flow att kliva in i, kunde en natt vara rusig på ett sätt som översteg alla kemikalier. Nätter då alla ljus hade en egen färg och ljuden kom liksom inifrån, i takt med hjärtat, hjärnan, benen. Jag har funderat mycket på hur detta tillstånd kan fångas och har ännu inte lyckats, men den belgiske serietecknaren Brecht Evens (f. 1986) kommer ganska nära med sin The City of Belgium.
Tre personer strax under trettio har givit sig ut på stan för en natt. Jona ska flytta till sin fru i Berlin, ensam bland flyttlådorna vill han ha en ordentlig avskedsfest, men alla är upptagna så han tar sig an det på egen hand. Rodolphe har lugnat sig, sägs det, det är åtminstone det han övertygar sin vän om där de sitter på en restaurang. Han känner sig tråkig, passé, men kanske är det stabil han är, åtminstone till dess att middagen är över och de går åt varsitt håll. Och Vic är ute med sin syster och sina vänner, en klassisk utekväll, men känslor och antidepressiva preparat gör berg-och-dalbanan väldigt vild. Då och då möts deras vägar, men oftast har de passerat vidare, kvar som ljuset efter billyktor på ett fotografi med lång slutartid.
Nog händer det saker i The City of Belgium, kanske kan man prata om en handling, där de tre personernas kväll stiger och sjunker allt eftersom, men det Evens huvudsakligen är är att ringa in den där lätt psykadeliska utekvällskänslan av att allting kan hända (men i verkligheten sällan gör det), där relationer omförandlas och där flykten ibland är en del av konceptet. Hans färgglada akvareller[1. Tror jag! Man kan inte veta så noga nu för tiden.] är detaljrika, livfulla och ljuvliga och bär så mycket stämning att berättelsen knappast hade fungerat utan dem, vilket, för att återknyta till inledningen, kanske är åtminstone halva anledningen till att jag inte lyckats fånga samma sak.