Jonas Brun, inläst av Christoffer Svensson
7 h 25 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)
Demens är ett sjukdomstillstånd den drabbade inte hämtar sig ifrån. Varje sekund är ett steg, om än så litet, längre in i glömskan. Det ligger i sakens natur att vi inte på riktigt kommer få reda på hur det är att drabbas, däremot finns det berättelser om hur det är att stå bredvid. I Hon minns inte försöker Jonas Brun (f. 1979) återfå kontrollen över sin mammas insjuknande genom att berätta hennes historia baklänges.
I bokens början dör mamman, men för varje nytt avsnitt en ny sak hon inte minns. Först de mest basala, först vem sonen är, var hon är, vem hon är, sedan allt annat. Permanent demensboende som blir korttidsboende, korttidsboende som blir diskussioner om hemtjänst och hur länge pappan ska orka ta hand om mamman. Allt är tvärtom, baklänges, och hur demensens absoluta slutpunkt dras ändå konturerna av en människa fram, konturer som Brun sedan fyller med liv. Varje sak mamman inte minns är en sak han betvingar genom att fästa dem på bränt.
Greppet är inte unikt, men i det här sammanhanget görs det väldigt kraftfullt. Ett förlopp som egentligen helt saknar överraskningar med bara en given slutpunkt blir genom backspegeln om än inte hoppfull så åtminstone någon form av tröst. Demensen suddar bort mycket av personlighet och nästan allt av värdighet och det sista man ser är ett mer eller mindre tomt skal. Genom att på detta sätt vända på det blir inte den sista bilden så hjärtekrossande. Personen, mamman i detta fallet, fyller ut sina kläder, sin plats på jorden, och för varje sak hon inte minns är det också en hon minns.
I Bruns och även pappans medverkan finns också dimensionen av att stå bredvid med allt vad det innebär av förändrad relation, praktiskt ansvar, känslomässig styrka och att våga fatta svåra beslut, välja sina strider. Hon minns inte är nog inte en bok att läsa om man själv precis fått en anhörig med demens, men jag tror ändå på litteraturens tröstande och brobryggande kraft, att genom orden finna fränder att luta sig emot. Det tror jag Bruns bok har potential att vara och ge.