N. K. Jemisin & Jamal Campbell (ill.)
336 s. DC Comics 2021 (2019—2020)
Jag tycker att det är en sympatisk del av superhjälteserierna att det finns ett universum som rymmer väldigt mycket, och om något inte ryms är det inga problem att starta om det. Möjligheterna tycks oändliga. Extra sympatiskt är det att berättelser om andra än adrenalinstinna män med bekymmersamt förhållande till sina känsloliv får stå i centrum. I N. K. Jemisins (f. 1972) bidrag till DC Comics universum, Far Sector, står den svarta ex-polisen Sojourner ”Jo” Mullein, numer i Green Lantern, som står i centrum.
När staden Enduring med sina 20 miljarder invånare drabbas av det första mordet på 500 år skickar de efter en Green Lantern för att reda ut vad som hänt. Vad som hänt, i vidare mening, är att känslospärren alla i staden fått inplanterad, börjar gå att stänga av. Så, förutom Jo Mullein finns det mördare i närheten som känner något. Tre arterm ai-folket @At, snyggingarna Nah och kannibalerna keh-Topli har hittills kunnat leva fint ihop, men händerlserna får hela Enduring att koka, och att ha ett styre helt utan känslor verkar inte lugna ner saker och ting.
Okej, att serien heter Far Sector borde ju vara en viss ledtråd, men det är ändå helt fantastiskt att kliva in i seriens värld och känna något som är så utomjordiskt som detta. Miljöer, personer, idéer, allt känns unikt och ändå håller ihop som en helhet, inte minst för Jamal Campbells bländande bilder. Det går också att läsa Far Sector som en berättelse om vad som händer när känslokalla ledare tar cyniska beslut långt ifrån folket. (Det blir inget bra.) Eller om de misstag som kommer av att våldsmonopol inte automatiskt skapar ansvarstagande.
Huvudpersonen Jo Mullein är uppfriskande bra på att inte ta skit. Visserligen leder det till att det sällan bränner till och blir riktigt spännande. Hon är en kraft som löser det mesta och säger vad hon tycker. Jag gillar det och jag tycker att det fungerar här. När superhjälteserier är som Far Sector får jag verkligen mersmak.