Freddot Carlsson-Andersson, inläst av författaren själv
3 h 35 min. Ordfront 2022 (2022)
Det behövs inte mycket för att man ska undra vem samhällets skyddsnät verkligen är till för. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen … jag som upplevs vara, och så vitt jag vet är, någorlunda normfungerande har hittills inte fallit särskilt långt, men så snart man avviker från normen tycks hinder uppstå. Författaren och illustratören Freddot Carlsson-Andersson (f. 1972) berättar i sin bok B-laget om hur det är att försöka att navigera detta med ADD och asperger, samtidigt som hans barn bor hos honom varannan vecka och varje månad är en ekonomisk balansgång som bara sällan går ihop sig.
Kombinationen ADD och asperger gör honom, som han själv beskriver det, samtidigt högpresterande och lågfungerande. Att vissa saker går som en dans, andra helt är utom räckhåll ger två sinsemellan helt divergerande förväntningar på honom. Eftersom han har sina diagnoser har han en anpassad lönebidragsanställning där han utför sitt arbete mer än väl, en högpresterande praktikant som aldrig blir fast anställd eftersom medlen från det offentliga då försvinner. (Att projektet han är anställd i fokuserar på arbete och normbrytande funktionsvariationer gör dessutom B-laget än starkare.) Desto mer bekymmer har han med sitt sifferminne, att han distraheras, att konsekvenstänken för honom iväg på oprortionerliga stigar, att han minns vissa till synes irrelevanta saker men helt glömmer andra viktigare, något som mer eller mindre är en förutsättning för att en redan knepig vardag ska bli hanterbar. Det är smärtsamt att ta till sig hur illa uppbyggt samhället är i förhållande till Carlsson-Andersson och dem med liknande funktionsvariationer som honom.
Det korta formatet i kombination med den skarpa samhällsblicken för tankarna till den franska författaren Édouard Louis och Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) och Vem dödade min far? (2018) (och till viss del även till Otto Gabrielssons Motborgare (2021), om än mycket mindre inåtvänd). Biografiska skildringar varvas med samhällsanalys och forskning och litteratur på området. Jämfört med Louis brännheta angelägenhet är B-laget snarare ett sorgset begrundande över både hans egna och samhällets tillkortakommanden. Jag som läsare känner vrede, men det ligger hos mig, inte hos Carlsson-Andersson.
Kontrasten är en del av det som driver B-laget framåt, språkbehandlingen en annan, och gör boken inte bara till ett viktigt vittnesmål om hur utanförskapet snarare förstärks än bryts när skyddsnäten arbetar för arbetsmarknaden, utan dessutom till litteratur av bästa sort: ”Jag är fyrtionio år och kan inte försörja mig.” Där har ni den inledande meningen på det senaste tillskottet på er att läsa-lista.