Inger Christensen, i översättning av Ida Linde & Marie Silkeberg
73 s. Modernista 2014 (1981)
Det finns somliga författare och somliga verk som jag efter hand upptäcker att jag cirkulerar kring. Annat jag läser — böcker, artiklar, analyser — citerar och refererar med sådan självklarhet att jag i längden har omöjligt att stå emot, varför jag nu skulle vilja göra det. Ett sådant verk är den danska poeten Inger Christensens (1935—2009) diktverket Alfabet. Det understryker litteraturens sammanlänkande kraft och är i någon mån ett kvitto på dess beständighet. Varför det är intressant ska jag återkomma till.
Alfabet börjar med ett konstaterande:
aprikosträden finns, aprikosträden finns
sedan
bergbräken finns; och björnbär, björnbär
och brom finns; och vätet, vätet
Radernas antal ökas enligt Fibonaccis talföljd1, åtminstone ett tag, och detta bekräftande som syns i de två inledande dikterna fortsätter för varje ny dikt i serien. ”Cikadorna finns”, ”duvorna finns”, ”eftersmaken och eftertanken finns”, och ”fiskhägern finns, med sin gråblå välvda // rygg finns den”. Jag tror att anledningen att Alfabet är så ofta hänvisad till är dess många möjligheter till tolkning, inte för att det är vagt utan för att det är så väldigt rikt.
Alfabet gavs först ut 1981 under Kalla kriget, en oro som kanske motsvarade den många av oss känner idag genomsyrade kulturen och samhället. Med klimatkrisen och Rysslands invasion av Ukraina kan jag känna samma snudd på maniska behov av att bekräfta att saker finns, att de fortfarande existerar2: ”gränserna finns”, ”huden och husen finns”, ”juninatten finns” och ”atombomben finns”. Christensens drivna dikter synliggör alltings bräcklighet, som om saker inte finns om man inte bekräftar dem, bekräftar att de finns i sin egen rätt utan relation till oss och varandra.
Samtidigt som bräckligheten understryks gör Christensen genom dikterna också anspråk på litteraturens beständighet. ”Kärleken finns”, ”livet, luften vi inandas finns”, ”malmen i malmberget finns” och ”defolianterna finns”. Och de kommer att finnas kvar, genom dikten, genom litteraturen och genom språket, möjligen längre än vad de faktiskt kommer existera. Genom Alfabet ristar Christensen verkligheten som i sten, lite mindre förgänglig i oroliga tider. Jämte dessa dikter finns andra starka verser, bryter av bekräftandet och gör att Alfabet aldrig blir förutsägbar. Det är en enastående bok med långt mycket mer att säga än vad den anspråkslösa boken skvallrar om.
”Mer finns inte att säga.”