Fredrik Sjöberg
214 s. Albert Bonniers förlag 2022 (2022)
Inte nog med att Fredrik Sjöberg (f. 1958) är en starkt bidragande orsak till mitt intresse för essägenren, ingen kan som han ringa in samlandets hela spektrum i såväl tematik som stil och temperament. Det gäller såväl i hans större sammanhållna böcker och i essäerna. Den nyligen utgivna samlingen Sjöelefanten i Bukarest utgör inget undantag.
En av essägenrens karaktäristik, sades det, var att den gjorde även de smalaste ämnena intressanta. Det måste ligga något i det, tänker jag när jag nu sträckläst Sjöbergs texter om så vitt skilda ämnen som insekter (naturligtvis), heraldik, Alban Berg, bajs, Nazitysklands droger och Ulf Lundell (med mera, med mera). Vägen är aldrig rak i essäerna, det finns alltid en avvikelse från ämnet, en händelse som inte ska gås i förväg, en bisats av föga betydelse för saken i sig. Särskilt texten om kompositören Alban Berg, eller om hans död, eller om insektsbettet som tog död på honom, eller zoologen, olympiern och anti-darwinisten Douglas Melin som den egentligen kommer att handla om, visar tydligt på vilket sätt Sjöberg låter sitt fokus löpa tills det fastnar på något av honom ansett intressant. Jag vet inte, men jag tror få andra skulle kunna komma undan med att döpa en text till ”Fallet Alban Berg” och sedan låta den handla om Douglas Melin.
Författaren låter heller aldrig läsaren slippa undan utan kräver mer eller mindre total skärpa. Ingen inledning får gå förlorad, då är det knappt mödan värt. Som i titelessän:
Under en av mina dagliga promenader till Naturhistoriska museet i Bukarest, vars uppstoppade sjöelefant lockade till ständigt nya besök, slog det mig att rumänska elektrikerförbundets julfester måste vara något utöver det vanliga.
Och så var vi igång.
Som författare är ändå Sjöberg en av mina personliga förebilder. Det går nästan inte en dag utan att jag önskar att jag hade skrivit en text som någon av hans. Varje bok jag ser av honom kastar jag mig över med en glöd som får … tja, rumänska elektrikerförbundets julfester att blekna. De sammanhållna är bättre, generellt, för en olat som annars sällan framträder (eller som möjligen har kommit med åren) är hans ständiga tjuvnyp mot miljörörelsen. De tycks lika omotiverade i sitt sammanhang varje gång (undantaget möjligen när det är föremålet för hans text). Nå, i den frågan finns det ändå ett citat direkt ur Sjöelefanten i Bukarest som passar bra in här:
[…] och jag gillar verkligen deras[1. Helena Granströms, David Jonstads och Lasse Bergs.] böcker, bortsett från att jag inte håller med dem, eller så är det just därför. De utmanar, som goda författare gör, och tvingar mig att formulera en egen ståndpunkt.
Det är en storsint iakttagelse och den fungerar åt andra hållet, för det njutbara i att läsa Sjöberg, en god författare konstaterade jag redan 2011-04-30, är trots allt övervägande och glädjen eller besattheten i samlandet av insekter, anekdoter, kulturhistoriska utvikningar och konst smittar till läsaren rakt genom boksidorna.