Fredrik Sjöberg
159 s. Bokförlaget Max Ström 2021 (2021)
Det var inte så länge sedan jag läste och skrev om essäsamlingen Sjöelefanten i Bukarest (2022) av Fredrik Sjöberg (f. 1958) och jag kan knappast skylla på mitt stora fjärilsintresse, i synnerhet inte kring dem som flyger över öarna i Stockholms skärgård. Ändå är det något med Sjöbergs författande, jag har påpekat det förr, som gör i princip alla ämnen oemotståndliga. Således fann jag mig läsande Fjärilarnas skärgård, pärm till pärm, och jag vet inte vad han skulle skriva om för att göra mig ointresserad.
Nåväl, Sjöberg är bosatt på Runmarö öster om Värmdö, för övrigt samma ö som poeten Tomas Tranströmer[1. Jag borde nog lästa om något av honom, med en mognare blick. Hur som helst.] spenderade mycket av sin tid, och de båda delade även insektsintresset. Om det var för insekterna Sjöberg och Tranströmer sökte sig till Runmarö låter jag vara osagt, men av Fjärilarnas skärgård att döma är det en stimulerande plats för såväl professionella som lekmanna-entemologer. I boken går Sjöberg igenom de 78 dagfjärilarter som har siktats i Stockholms skärgård, från de som vaknar tidigast på våren till de som flyger senast på hösten. ”Rikedom kan mätas på många sätt”, skriver han. ”Detta är ett av de bästa.”
Från citronfjärilen till eldsnabbvinge tilldelas de små varelserna varsitt uppslag, i de allra flesta fall fint illustrerade av den finlands-svenske naturillustratören Wilhelm von Wright (1810—1887). Hur Sjöberg närmar sig fjärilarna varierar, ibland är det en fråga om namn, ibland anekdoter (egna och andras) och i förekommande fall även rent biologiskt. Bortom allt rimligt tvivel är att naturen aldrig bara är natur (om man ens kan tala om något sådant som natur) utan att det i princip alltid finns en kulturhistorisk dimension vilken inte ska missta för antropocent perspektiv, snarare tvärtom. Fjärilarna flyger på öarna alldeles oavsett om vi betraktar dem, men så länge vi kan betrakta dem så gör de intryck på oss. Det är lätt att glömma att både människor och fjärilar är en del av alltet.
Sommaren 2015 satt jag med en fot på barnvagnens hjul, försiktigt rullande fram och tillbaka, fram och tillbaka för att min dotter skulle fortsätta sin dagsömn. I handen hade jag Dave Goulsons humlebok A Sting in the Tale[2. På svenska med titeln Galen i humlor.] och helt plötsligt var humlor inte bara humlor. De fick nya färger, nya mönster och även om jag inte lärde mig några arter blev de en palett snarare än en stereotyp och efter sju år blir jag fortfarande lika genuint glad när de första humledrottningarna visar sig på våren. Samma känsla ger mig Fjärilarnas skärgård, alla gula fjärilar är inte längre citronfjärilar och även om faunan säkert skiljer sig mellan Ljungsbro och Runmarö skänker boken mig en ny blick, eller ett filter genom vilket jag kan betrakta det omkring mig. Den ynnesten hade jag kanske inte fått om inte Sjöberg varit den författare han är.