Nina Wähä, inläst av författaren själv
8 h 24 min. Norstedts 2022 (2022)
Nina Wähäs (f. 1979) Testamente (2019) var rapp och filmisk på ett nära nog övertydligt vis. Jag tyckte mycket om den mycket och kommer då och då, fortfarande efter över två år, på mig med att önska att den blev en tv-serie. Det blir som det blir med den saken, men i Wähäs senaste roman, Babetta, tar hon själv med oss till filmens värld. Filmiskt? Ja, det återstår att se.
Katja och Lou träffades på Södra Latins teatergymnasium, men där Katja hankar sig fram mellan ströjobb, filmvetarstudier och halvhjärtade auditions slog Lou som filmstjärna. Inget annat var möjligt, tycks det. Som väldigt ung var det titelrollen i filmen ”Babetta” som tog Lou ut i världen och sådär 15 år senare vill Katja tro att de två fortfarande är bästa vänner även om det finns spår av tvivel. Det gör det dock inte när Lou vill att Katja kommer till det residens i södra Frankrike där hon bor tillsammans med en mycket äldre fotograf.
Babetta är en roman som rymmer många teman, inte minst rörande #metoo och kvinnors roll och eventuella maktmedel i en mansdominerad och förhållandevis sluten filmindustri. Skickligt gestaltar Wähä de övergrepp som bara innanför murarna (med en ilsket pipande grind, bör tilläggas) blir till gråzoner. Som en #metoo-roman har den en hel del att säga. Men filmisk på samma vis som Testamente är den inte, mycket på grund av huvudpersonens ganska introverta hållning. Vi tas med i snudd på essäistiska filmanalyser av filmer som inte finns. Det är trovärdigt och roligt lite på samma vis som i den nyligen recenserade Skarp (2022).
Det är ändå något mer subtilt med Babetta som fångar mitt intresse, något som kanske säger något om vänskap och kändisskap, eller något. Jag är ärligt talat osäker på vad. Som läsare har man obegränsad tillgång, mer eller mindre, till Katjas inre och alla Lous handlingar filtreras genom berättaren. Det är som med Nyckeln till frihet (1994). Där handlar det till ytan om bankdirektören Andy Dufresne som döms till två livstider och försöker göra livet innanför murarna drägligt, men skrapar man bara lite på ytan är det egentligen berättaren Red som syns i spegeln. I Babetta bidrar Lous otillänglighet däremot till en lätt behaglig frustration, jag söker hela tiden svar på varför hon gör som hon gör, något som bara undantagsvis levereras. Jag vill gärna tolka det som en kommentar kring toxiskt kändisskap (och det ena utesluter inte det andra) men kanske säger det mer något om min blick, något som gör mig vaksam och självmedveten.
Babetta är inte lika medryckande eller filmisk som Testamente, men det är en överraskande, lätt undflyende roman som säkerligen finns mycket att diskutera kring för hugade bokcirklare.