Sjón, i översättning av Anna Gunnarsdotter Grönberg & John Swedenmark
601 s. Rámus förlag 2021 (1994, 2001, 2016)
De böcker jag hittills läst (Skugga-Baldur (2003), Rågblont hår, grå ögon (2019) och Fisk och kultur (2005)) av den isländske författaren Sjón (f. 1962) har alla utmärkt sig genom att vara korta och förhållande formstarka litterära verk framförda med stort egensinne. Det som skiljer här föreliggande Codex 1962 mot de tidigare är huvudsakligen att det är tre sådana sammanhängande berättelser innanför pärmarna (vilka tidigare publicerats var för sig). En kärlekshistoria, en kriminalhistoria och en science fiction-historia.
I centrum för berättelserna står Jósef Löwe, en människa skulpterad av lera och väckt till liv med guldtanden från en varulv. I den första delen berättas om hur skulptören/pappan och en ung kvinna på värdshuset där han under andra världskriget hålls fången eller vårdas eller både och tillsammans formar den lerbaby vilken senare ska komma till liv. I den andra delen är ett brott begånget, över en frimärkssamling till råga på allt, och det hänger på något vis samman med skulptörens/pappans alkemiska behov. I sista delen utforskas hur de barn som föddes på Island det gudsförgätna året 1962 alla sakta men säkert förolyckades, däribland huvudpersonen själv.
Exakt hur delarna hänger samman, vem som berättar vad och för vem, är inte helt tydligt. Det har heller ingen större betydelse i vad som inte går att betrakta som något annat än ett postmodernistiskt verk med tydliga drag åt magisk realism. Till formen liknar den i det närmaste en muntlig, folkloristisk tradition som pendlar mellan högtravande och snudd på burlesk. Det finns hela tiden en uttalad mottagare, citattecken omsluter allt, även det som i vanliga (sic!) böcker skulle räknas som mer beskrivande avsnitt. Då och då flikar åhöraren in, ifrågasätter eller kommenterar, och det blir ett brott i berättelsen, precis som om man själv skulle bli avbruten i en utläggning.
Även om blotta längden är avskräckande och jag tror att många skulle kunna tröttna på stilen (i ärlighetens namn gör sig nog Sjón bättre i ett kortare format), blir jag återigen imponerad över att författaren tar sig tiden och omaket att bygga en berättelse som denna. Det är med en otrolig integritet och självklarhet som bara kan komma av en position och förmåga som tillåter att man får skriva vad man vill. I det utrymmet kan märkliga, fantastiska och storslagna romaner gro. Och ja, för Sjón tog det över 20 år mellan första ordet och sista punkten.