The Sandman. Volume 1. Preludes & Nocturnes
Neil Gaiman, Sam Keith (ill.), Mike Dringenberg (ill.) & Malcolm Jones III (ill.)
240 s. Vertigo 1995 (1988—1989)
The Sandman. Volume 2. The Doll’s House
Neil Gaiman, Mike Dringenberg (ill.), Malcolm Jones III (ill.), Chris Bachalo (ill.), Michael Zulli (ill.) & Steve Parkhouse (ill.)
226 s. Vertigo 1995 (1989—1990)
The Sandman
Skapad av Neil Gaiman, David S. Goyer & Allan Heinberg
10*45 minuter + 1*65 minuter. 2022—
Någon gång i tonårens sista skälvande månader sprang jag på ett seriealbum som inte liknade något jag dittills hittat. Upphovsperson var (bland andra) Neil Gaiman (f. 1960) vars böcker jag tidigare hade läst och uppskattat storligen. Jag var inte svårflörtad. Serien var The Sandman och albumet innehöll den första volymen, Preludes & Nocturnes. Sedan dess har jag läst om seriens alla tio album en handfull gånger. Och naggande, på något vis, har alltid önskan om en filmatisering funnits i mig. En förhoppning som alldeles nyligen besannades.
I serien får vi möta The Sandman (lyckligtvis ej översatt till ”John Blund”), eller Morpheus, som är en av de ändlösa var ansvarsområde täcker varsin del av vad det innebär att vara vid liv. Döden och ödet är två, åtrån och förtvivlan två andra. Och så Morpheus, herre över drömmarna. I början av serien blir han fångad av ett ockult sällskap vars mål var att snärja döden, men något gick fel. I stället hamnade hennes lillebror där, instängd i en glaskula och en magisk cirkel, stumt bidande sin tid medan sektens ledare tvinar bort och dör. Sonen ärver fången, men det förändrar egentligen inte mycket.
När jag fick fatt på serien var den redan femton år och hade en stor skara fans världen över. Jag sällade mig snabbt till dem. Det fanns något för mig oemotståndligt i hur världen besjälades genom magin, hur mytologierna fick komma till liv och knytas samman, utan att instrumentaliseras eller förlora sin relevans. Det var ingen förklaringsmodell, men det var en strömbrytare för att något annat var möjligt. Det är en tendens som växer sig starkare ju längre serien lider.
Teve-serien som nyss kommit på Netflix avhandlar de två första albumen, tidigare nämnda Preludes & Nocturnes och efterföljande The Doll’s House. På synnerligen goda grunder har smärre justeringar gjorts. Berättelsen som gjordes i serieform för trettio år sedan gjordes med ett perspektiv och översatt i moderna termer och ny form har teve-serien blivit mer inkluderande och lite mer strömlinjeformad. Jag gillar det, för inte nog med att berättelsen känns fräschare, de har ändå lyckats behålla andemeningen och stämningen från seriealbumen på ett överraskande bra sätt.
Det gör mig lycklig. Det finns inget mindre ord i sammanhanget, och det påminner mig mycket om hur ett annat verk som jag ofta återkommer till, Hundra år av ensamhet, genom översättning, nyöversättning och inläsning skapar en flerdimensionalitet som, när det blir bra, ser till att varje version förstärker de andra.
I och med teve-serien läste jag nämligen om Preludes & Nocturnes och The Doll’s House (och i sinom tid övriga delar), för att kunna jämföra, visst, men kanske framförallt för att se hur tolkningarna talar med varandra. Somliga partier är i det närmaste identiska, bildruta för bildruta, andra skiljer sig åt på sådant sätt som man kan förvänta sig av att medierna skiljer sig åt. Ingen upplevelse känns mindre än den andra och det är väldigt häftigt.
The Sandman är en förhållandevis långsam serie och seriens huvudperson, Morpheus, är färgad av sin ändlöshet. Kan något som är ändlöst förändras? Det är alls inte säkert, åtminstone inte om den ändlöse försöker betrakta sig själv, men för narrativets skull är det ändå omständigheter som drar i Morpheus tygrika kläder. De regler och förutsättningar som alltid gällt nöts sakta ner, så även dem som är satta att följa dem. För den som inte är förberedd kan både seriens och huvudpersonens upplevda tröghet möjligen verka avskräckande, men jag ser det verkligen som en del av poängen och en mycket välkommen kontrast i förhållande till mycket annan populärkultur.
Jag kan åtminstone tänka mig att stanna i The Sandman-universat länge än.