Emilio Fraia, i översättning av Örjan Sjögren, omslag formgett av Håkan Liljemärker
130 s. Bokförlaget Tranan 2021 (2018)
1855 utkom den ryske författaren Lev Tolstojs novellsamling Från Sevastopols belägring vilken han skrev under Krim-kriget 1854-55 där han som ung officer fick inblick i kriget fasor. Den brasilianske författaren Emilio Fraia (f. 1982) har till sin novellsamling Sevastopol lånat form av av ryssen, men utan (uppenbart) krig är det några andra fasor Fraia åskådliggör, en halv värld och över 150 år bort.
Den första delen handlar om en ung kvinna som misslyckades med att bestiga Mount Everest och som nu hittat en dokumentärfilm som verkar handla om henne, trots att hon inte känts vid den tidigare, och hur upplevelsen samtidigt känns intim och totalt främmande på samma gång. I andra delen berättar en peruansk-brasiliansk man sin historia för en hotellägare, Nilo, som försöker bringa ordning i kaoset, utan att egentligen lyckas. ”Nilo tänker att alla människors historier är en och samma” ekar fram som ett ledmotiv genom berättelsen. I tredje delen hjälper Nadia en misslyckad teaterregissör med att sätta upp en föreställning om en rysk konstnär, ett fruktlöst företag, visar det sig.
Sevastopol är inte en bok som lätt låter sig förstås, det finns utrymme för tolkningar och många frågetecken för den hugade läsaren att räta ut. När jag läser boken stöder jag mig på två idéer som jag uppfattar som centrala. Den första är att vi människor, i ganska stor utsträckning, är våra misslyckanden. Det finns inga spår av framgångar och både bergsbestigaren och teatermannen har på flera sätt internaliserat sina nederlag alldeles oavsett om det berott på dem själva eller på ren och skär otur. Den andra idén är att vi i vårt senkapitalistiska samhälle lämnas vind för våg på ett sätt som gör att dessa misslyckanden får ta allt utrymme som krävs.
Fraias bok är i huvudsak melankolisk, bakåtblickande i det att huvudpersonerna stampar i sina minnen och i det förflutna de aldrig kan bryta sig ur, men resultatet är inte depression utan något som kanske kan beskrivas som fatalism, nästan, men bara nästan, som om de vet om att de är figurer i en berättelse.
Fraia är en lugn och precis berättare och lämnar mycket av arbetet över till läsaren, litar på att vi läser välvilligt och öppet. Jag vet inte om det är därför (och jag hoppas verkligen att det inte är så att) jag, i denna välskrivna och mångbottnade bok, har lite svårt att engagera mig i personerna, i synnerhet i mittendelen där det blir som att jag bevittnar ett samtal där jag inte känner personerna eller förstår vad deras samtal handlar om, lite … fjärmt. Läsvärt och fint, men emellanåt något distanserat.