Bettina Stangneth, i översättning av Ola Nilsson, omslag formgett av Pelle Sjödén
227 s. Daidalos 2019 (2016)
En dag kom en äldre herre fram till mig där jag stod vid lånedisken, spände blicken i mig och sa: ”Jag är intresserad av ondska.” Vad äldre herrar i allmänhet menar när de säger så är att de är intresserad av nazismen under andra världskriget och andra historiska motsvarigheter, men jag valde att ta honom bokstavligt och reserverade in Göra ont (2010) av Sven Anders Johansson. Jag fick ingen återkoppling, förväntade mig kanske ingen heller, men det fick mig att tänka på mitt eget förhållande till detta moraliska begrepp.
Vid det här laget står det tämligen klart att jag varken är misantrop eller pessimist. Jag står mycket närmare bilden Rutger Bregman målar upp i Humankind (2020) än den den tyska filosofen Bettina Stangneth (f. 1966) landar i med stöd av Hannah Arendt och Immanuel Kant i Tänka ont.
Tänka ont, måste jag ändå tillstå, ligger tämligen bra i tiden. I stora drag betraktar hon nazismen under och strax efter andra världskriget (så möjligen något för den äldre herren), men eftersom mycket av tankegångarna går att känna igen idag blir det liksom omöjligt att bortse från konsekvenserna.
Stangneth börjar hos Kant som utgick från att människan är av naturen ond eller, med andra ord, människan är en ond art. Det beror, huvudsakligen, på att arten människa är den enda som efterfrågar moral och har en uppfattning om laglighet. Dessa riktlinjer ska då utgöra den punkt varifrån människan orienterar sig och utan den, ja … Genom att tänka kring moral kan vi å ena sidan finna en gemensam grund, men vi kan också tänka oss förbi den, motivera våra avsteg från den. Det känns som en ganska konstruktivistisk inställning som inte smälter samman så väl med talet om människans natur, men okej.
Hos Arendt finner Stangneth en fortsättning som utgår från begreppet ”den banala ondskan”, ondskan som något som bara sker. Att göra ont är inte nödvändigtvis att tänka ont, påstås det. Det var åtminstone genom sådana bortförklaringar många nazister försvarade sig: okunskap, tvång, någon annan omständighet som gör personen delvis otillbörlig.
Mot nynazistiska och nyfascistiska rörelser, anti-vaxxers och andra former av systematiskt motstånd mot en gemensam moral står tänkandet, öppenheten och bildningen, menar Stangneth (och Kant (och Arendt)). Ondskan här blir en reaktion på bristande kunskap om huruvida det är rätt att utrota hela folkslag. Vet man bättre kan man inte göra sämre, eller så gör man det ändå. Okunskapen motiveras heller inte som just detta i dessa kretsar, utan är, enligt dem, resultatet av ett självständigt tänkande och subjektivering där fakta är åsikter och åsikter är alla lika giltiga. Att dammet knappt lagt sig efter valrörelsen bidrar till en uppsjö av aktuella exempel på detta.
Tänka ont är en ordrik och högintellektuell bok som jag emellanåt har svårt att helt ta till mig, vilket sannolikt bidrar till denna redovisnings svaga punkter. Resonemanget är intressant och jag kan känna att jag utan att hålla med om själva grundsatsen, att ondska skulle vara något hos människan inneboende, finner tankar och svar på hur vår nya tid av massmedierade konspirationsteorier får fäste. Stangneth kräver mycket av sin läsare och jag tror att Tänka ont lämpar sig bäst för den med mycket tid och, möjligen, större kunskaper än jag har.