Alberte och Jakob
Cora Sandel, i översättning av Gun-Britt Sundström, inläst av Tintin Anderzon, omslag formgett av Sara R. Acedo
10 h 29 min. Albert Bonniers förlag 2022 (1926)
Alberte och friheten
Cora Sandel, i översättning av Gun-Britt Sundström, inläst av Tintin Anderzon, omslag formgett av Sara R. Acedo
9 h 39 min. Albert Bonniers förlag 2022 (1931)
Bara Alberte
Cora Sandel, i översättning av Gun-Britt Sundström, inläst av Tintin Anderzon, omslag formgett av Sara R. Acedo
11 h 21 min. Albert Bonniers förlag 2022 (1939)
Även om det inte alls var tänkt så känns det ändå som en liten motståndshandling att läsa en norsk klassiker när det talas om en svensk kulturkanon.[1. Vilket helt uppenbart är en dålig idé, i synnerhet eftersom det inte verkar troligt (men jag kan ha fel!) att detta backas upp med medel för att lära ut och tillgängliggöra kulturen.] Den norska författaren Cora Sandel[2. Pseudonym för Sara Fabricius.] (1880—1974) kom genom, framförallt, trilogin om den unga Alberte att skriva in sig i den norska litteraturhistorien, och även om mycket har hänt på de 100 år som gått sedan tiden då den utspelar sig är det ändå mycket som känns igen.
I Alberte och Jakob bor syskonen, titelpersonerna, tillsammans med sina föräldrar i vad som allt att döma är Tromsø, långt från landets makt och puls. En gång i tiden har familjen haft det gott ställt, men nu lever de fattigt, ämbetsfamilj om så bara till titeln. Alberte är blyg, tillbakadragen, vilket kanske inte är så konstigt i och med att hon som flicka hela tiden ska stå åt sidan för brodern. Jakob, å sin sida, har ingen lust att foga sig in i tidens seder och ödesbestämda karriärer. Han vill bort. Sandel åskådliggör skillnaderna mellan de båda syskonens framtidsutsikter tydligt, och även om ingen av dem har det lätt så finns inga tvivel om att Alberte har mycket svårare att slå sig fri från de bojor av tradition som kommer med hennes kön. Bara när allt ställs på sin spets kan hon slå sig fri.
Alberte och friheten tar vid några år senare. Alberte har flyttat till Paris, försöker sig på att skriva men lyckas inte kalla sig författare, tror inte riktigt på det själv. I stället hankar hon sig fram på olika vis, står modell för konstnärer och hoppas på det bästa. Det kulturliv som frodades i mellankrigstidens Paris får liksom aldrig tillhöra Alberte, inte kvinnor i allmänhet heller, för den delen. Det utsiktslösa livet i Tromsø är utbytt, men långt ifrån enkelt. Hon befinner sig i kretsen kring en skara måttligt framgångsrika konstnärer men det hjälper inte. Vad är kvinnans roll? tycks hon fråga sig, men svaret blir alltför tydligt när hon till slut väntar barn med en konstnär vid namn Sivert Ness.
Så går ytterligare några år, Bara Alberte tar vid, barnet har blivit några år och kulturmännen kliver in i arenan på allvar. Som mor till en pojke förväntas hon uppgå helt i sitt moderskap, men Alberte är inte sådan. Hon är kreativ, skicklig och passionerad, men det har hon inte mycket för. Sivert är mannen som ska dra in pengarna medan Alberte inte behöver bry sitt lilla huvud om sådant. Det är något som fattas Alberte och det visar sig vara Pierre, författaren som for till fronten och kom tillbaka som en annan. Där finns en kärlek utöver den som annars uttrycks; att man vill bra gärna älska den det råkat bli.
Genom böckerna rör sig Alberte mellan roller som tilldelats henne, ofta i mer eller mindre tydlig konflikt med hennes egna önskemål och drömmar. Sandel har i trilogin en berättelse om att växa upp i på förhand stöpta former, att slå sig fri från en för att trilla i en annan. Att böckerna ska vara i någon mån självbiografiska gör säkert sitt till för att fånga känslan, ändå känns det modernt på ett sätt jag inte riktigt hade väntat mig, och det kan åtminstone delvis vara Gun-Britt Sundströms förtjänst. Jag hör Maken (1976) nästan som ett kommentarsspår till böckerna om Alberte. Det är, i alla avseenden, ett gott betyg.