Daniel Gustafsson, omslag formgett av Eva Wilsson
286 s. Nirstedt 2020 (2019)
Det finns en rik tradition av böcker som utspelar sig under en enda dag, som ett experiment kring hur mycket litteratur som ryms i vardagen. För James Joyce var svaret ”ohyggligt mycket” i Ulysses (1922), något färre ord när det kommer till Virginia Woolfs Mrs. Dalloway (1925) eller Nicholson Bakers The Mezzanine (1988). För tilltaget augustprisnominerades även författaren och översättaren Daniel Gustafssons (f. 1972) roman Odenplan 2019 med motiveringen: Han ”mejslar i sin debut skickligt fram en tillståndsroman, eller asfaltsroman, som kretsar kring Odenplan i Stockholm. […] En vardaglig händelse växer till en livsresa.”
En pappa, huvudpersonen, och en mamma har separerat, det står klart. Pappan har varit ute ur bilden en tid, satt i karantän, nästan, men behöver nu åter ta ansvar över barnet, en pojke i förskoleklass, och att han får med sig det han behöver till skolan. Det är mycket småskaligt, men så uppstår ett bekymmer alla föräldrar med små barn känner igen sig i: de har glömt barnets vantar. Det är höst och vantar är lämpligt om än inget krav. Pappan bestämmer sig för att skaffa vantar och ta sig tillbaka till skolan till barnets rast, men, visar det sig, det är mycket svårare än vad det verkar, för pappan far med strömmarna som ett höstlöv i fritt fall och dagens vardaglighet blir en kamp på liv och död, om tillit och förtroende, utan att vara särdeles dramatisk.
I sakens natur ligger att Gustafssons huvudperson fastnar i sina egna tankar, som av en självuppfyllande profetia låter han sig förledas bort från den relativt enkla uppgiften, stannar kvar i minnen över det förgångna och rycks med i livets tvära kast. Gustafsson håller tempot väl och Odenplan går aldrig på tomgång vilket annars är en risk. Pappans oförmåga att hålla kursen är på gränsen till frustrerande, så maktlös i sitt eget liv som han verkar känna sig kan han inte riktigt vara, men jag ser det också som en del av romanens poäng, att kontrastera nuläget mot anledningen till att barnets mamma lämnade honom och samtidigt låta bristande självkontroll vara en konstant.
Odenplan är en litterär upplevelse som inte riktigt mäter sig med klassikerna i genren, men som står sig bra som en roman där detta klassiska grepp får möta en modern tillvaro. Den utspelar sig bara under en dag, visst, men det skulle kunnat vara vilken dag som helst med förvecklingar och dagdrömmerier, och jag tror att anledningen till att jag tilltalas är just konflikten däremellan: ja, det är en vardag, vilken som helst, men det är inte vilken dag som helst.