Lars Mytting, i översättning av Lotta Eklund, inläst av Johan Svensson, omslag formgett av Nils Olsson
14 h 48 min. Bonnier Audio 2016 (2014)
Jag har en tendens att dra mig till snackisar, inte nödvändigtvis när de ”är i ropet”, men för eller senare passerar de min väg. Om det beror på att det är litteratur av betydelse som lyckas stanna kvar i mitt medvetande eller om det är jag som i någon mån bör anses saktfärdig, det låter jag vara osagt, men nu har jag åtminstone tagit mig an romanen Simma med de drunknade av norske författaren Lars Mytting (f. 1968). Var det värt väntan?
Simma med de drunknade befinner sig i skärningspunkten mellan spänningsroman och historsk roman. En nu äldre man, antar man, berättar om hur han i tjugoårsåldern började luska i hans föräldrars mystiska bortgång. 1971 var han tre år, medan föräldrarna omkom i en olycka i ett gammal minerat område från första världskriget i norra Frankrike hittades han på en läkarmottagning i en kustby tiotalet mil därifrån. Uppvuxen med sin morfar är det tydligt att det finns hemligheter som inte skulle yppas, men när morfadern till slut också går bort öppnas spjällen till det förflutna på vid gavel. Sökandet tar mannen till Shetlandsöarna och slutligen till Frankrike, och länge är det bara en sak som är riktigt tydlig: det är i trädens ådringar svaren sitter.
Det är eventuellt talande att jag har svårt att sätta fingret på exakt vari berättelsen faktiskt ligger. Bakgrunden, intrigen och lösningen är så pass komplex[1. För att inte säga rörig.] att jag har svårt att veta exakt vad det är som ska sammanfattas, vad som är viktigt för berättelsen egentligen. Lyckligtvis är det främst ett problem i efterhand, att stommen bara går att öka på med ”och förresten” och ”dessutom så”, för inne i boken är det mesta ganska tydligt. Överlag är Simma med de drunknade en solid roman, varken mer eller mindre. Personligen finner jag någon form av dissonans i upplägget, att försöka skapa spänning i en låtsad återgivning i första person. Berättaren vet uppenbarligen hela historien men berättar den som om han inte vet. Om det här är något jag generellt stör mig på eller om det är något som är utmärkande här vet jag inte, men det är heller inte så pass frustrerande att jag inte kunde ta mig genom boken med någon typ av behållning.
Så, frågan om det var värt väntan? Jag ser klassikerpotentialen som ganska låg, men det var trots allt en ganska trevlig bok som ändå gav mig något både i fråga om engagemang och bildning, för är det något Mytting kan så är det ju ved.