Monika Fagerholm, inläst av Birthe Wingren
16 h 3 min. Förlaget 2021 (2012)
Året är 1994 och platsen är Flatnäs. En ung tjej hittar ett lik i en sandgrop men ingen tycks skyldig till att ha placerat det där. Finlandssvenska författaren Monika Fagerholms (f. 1961) thriller (kanske?) Lola uppochner beskrivs, på goda grunder, som en finlandssvensk Twin Peaks och visst får jag lite samma småstadsvibbar här.
Nå, småstaden Flatnäs är stor nog för att alla inte ska ha koll på alla, men liten nog att alla känner alla. I centrum för romanen står framförallt ett ganska stort gäng tjejer som vid tiden för mordet var tonåringar som försökte orientera sig i något som började likna vuxenliv. När kroppen hittas sätts alla deras relationer på prov och nya allianser bildas. Fagerholms sympati med alla sina figurer men framförallt med tonårsgänget är så varm och i kombination med hennes lite slängiga, stundtals nästan pratiga, prosa får boken en karaktär som jag verkligen uppskattar. Den är rolig och den är rapp.
Som thriller betraktat kommer också mysteriet i andra, eller kanske tredje hand, i större delen av romanen och även om en upplösning kommer så upplever jag den inte som särskilt viktig. Vem minns vad och vem gjorde vad med vem är det nät i vilket läsaren hålls fast och även om det i långa stunder är både trollbindande och underhållande. Lola uppochner förhåller sig också till 1990-talet som Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten (1994) förhåller sig till 1960-talet, finfina avvägningar med tidsmarkörer utan att det känns överlastat. Men över nästan 500 sidor (eller över 16 timmar) blir det ändå lite mycket och periodvis stannar boken upp, tyvärr inte riktigt för att erbjuda en paus.
Med det sagt fortsätter Fagerholms böcker att tilltala mig mycket, hennes litterära stil är konsekvent men inte repetetiv, och varje berättelse står stadigt på egna ben i något som nästan kan beskrivas som ett eget, inte alltid så muntert men ändå, Fagerholm-universum.