Sjón, i översättning av John Swedenmark, omslag formgett av Thomas Alm
139 s. Rámus 2026 (2026)
Det finns få författare som liknar den isländska mångsysslaren Sjón (f. 1962) och det är inte utan ett mått av avund jag läser hans böcker. Tänk att få skriva med en sådan lekfullhet och gränslöshet! I hans romaner, stinna av glädjen i att få berätta en historia om än inte sällan med än mörk anstrykning, håller han sig i regel till åtminstone ett tema. I den nyutkomna Sjónorama samlas texter av olika slag från fyra decennier och visar upp ett spann från mycket korta noveller till essäistiska nedslag med tvivelaktig sanningshalt. Men låt oss återkomma till detta.
Sjónorama är, som jag förstått det, en bok framtagen av det svenska förlaget. En välgärning på alla tänkbara vis, men inte minst för att den på ett utmärkt vis visar upp exakt varför jag tycker Sjón är en så spännande författare. I dessa tjugo texter finns surrealismen och overkligheten alltid närvarande, men utan att bli utmattande som den ibland kan vara i hans romaner. Första berättelsen, “Ettdjursparken”, spänner över tre och en halv sida och handlar om hur berättarjaget (möjligen Sjón själv) är på resande fot efter en författaruppläsning och snubblar över ett zoo bestående av ett akvarium inhyst i ett garage. Vi får även höra berättelsen om ynglingen som förälskat sig i RAF-terroristen Gudrun Ensslin och berättelsen om hur H.C. Andersen och Franz Kafka träffades.
De flesta (och de bästa) texterna tar sitt avstamp i verkligheten, är skrivna som om de inte alls är fiktion, men introducerar sakta men säkert något drömskt. Lite som att man i många drömmar ofrivilligt accepterar absurditeten till dess att man vaknar. Jag har själv försökt att göra liknande berättelser (“Om konsten att fabulera”, 2013-03-19, och “Motstånd och tidsmaskiner”, 2013-02-26, till exempel), men Sjón gör det bättre. Att Andersen och Kafka inte levde samtidigt är liksom inget hinder ifall man vet vad man gör.
Och i en av bokens sista texter, “Funderingar om den isländska berättarkonsten”, diskuterar Sjón den isländska litteraturen och hur Island som plats och idé formats att vara vaggan för de episka nordiska sagorna, och sedan under århundraden lät litteraturen ta filosofins plats, allvar och existens formulerades i vers och först 1971 inleddes undervisning i filosofi vid universitetet, mött med ett inte så litet mått av skepsis.
Kanhända är det på grund av att filosofin så sent nådde Island som isländska författare aldrig har känt sig bundna av sanningen? Så fort de inte erkänner någon annan litteratur än den som är hämtad ur verkligheten avsäger de sig all rätt att vanställa sanningen utifrån vad deras berättelse kräver. Detta stämmer in på allt som ovan nämnts.
I stället för att ta Sjón på orden får det citerade stycket agera något av en programförklaring för honom. Jag tänker inte faktagranska honom, det är liksom inte poängen. Litteraturens kraft finns i spänningen mellan det fiktiva och verkligheten och få fångar det bättre än vad Sjón gör.