Iida Turpeinen, i översättning av Janina Orlov, omslag formgett av Beatrice Bohman
236 s. Albert Bonniers förlag 2026
I original på finska Elolliset (2023)
Som utsänd av ryska vetenskapsakademin sändes den tyska naturforskaren Georg Wilhelm Steller (1709–1746) följde han med den dansk-ryska kartografen Vitus Bering (1681–1741) på expedition till Kamtjatka för att kartlägga de områden i öster bortom Ryssland som ännu var outforskade. Nog lyckades de med det, de tros nämligen vara de första européer som landsteg i Alaska. Men expeditionen gick inte som planerat och i svår nöd gick de på grund och landsteg på vad som senare skulle komma att kallas Berings ö. Där överlevde besättningen i månader tack vare det vidunder de upptäckte under ytan.
Långsamma, strävsamma djur, uppemot tio meter långa och tio ton tunga, dessutom helt orädda för människor. Sjökon, för det var vad djuret var, var unik i sitt slag och mindre än 30 år efter att den upptäcktes hade människorna jagat den till utrotning. Med det faktumet kom både tvivel och besatthet, och det är om det den finska författaren Iida Turpeinen (f. 1987) skriver i sin historiska roman De levande.
Vi börjar på den kalla och vindpinade expeditionen, allt är packat, äventyrslusten är om inte total så åtminstone påtaglig (hos de flesta utom den sjuklige Bering), men snart blir läget ett annat. Turpeinen förhåller sig till berättelsen som en forskare skulle kunna ha gjort: stramt och sakligt, men fortfarande väldigt litterärt. Romanen saknar helt dialog och avsnitten är avgränsade. Det är ett ovanligt sätt att bära fram sin historia, i synnerhet hos en roman som blivit hyllad av såväl kritiker som läsare. För mig är den essäistiska stilen alldeles förträffligt utmejslad och förstärker i min mening det upplysningsideal som präglade världen och som Steller och Bering i allra högsta grad var en del av.
De existentiella dimensionerna av att sjökon visade att det var människan, inte Gud, som var kapabel att ändra tingens ordning på jorden underblåste behovet att förstå den mäktiga varelsen. De levande fortsätter med nedslag på 1800- och 1900-talen där dyra ben införskaffas för att visa det kompletta skelettet, samtidigt som Charles Darwins idéer tar naturvetenskaperna med storm. Människan med dess makt var skapelsens krona och i aningslösheten fanns behovet av att till varje pris samla och katalogisera. Det gav oss stora kunskaper, men det var till ett högt pris.
Turpeinens bok är magnifik. Stil, tematik och utförande är i princip fulländat, och jag kan med säkerhet säga att De levande kommer vara någonstans i toppen bland årets bästa böcker när min läsning ska summeras.