Rasmus Daugbjerg, i översättning av Andrea Lundgren
133 s. Flo förlag 2023
I original på danska Trold (2022)
Många stora ord har skrivits om danska Rasmus Daugbjergs (f. 1993) prosalyriska kortroman Troll och framförallt två saker verkar tas fasta på i den översvallande kritiken: originaliteten och att boken är samtidigt tidlös och modern. Frågan jag återkommer till är om det räcker för att vara en positiv läsupplevelse.
Daugbjerg börjar hos ett troll. Hon är så tätt sammanknuten med naturen att varje träd som fälls, varje djur som slaktas av människohand blir till tårar i hennes ögon. Hon måste skydda dem, men människornas gälla skall ekar i henne mer och mer, kommer närmare, låter henne aldrig gå fri. Samtidig skyller människorna varje bekymmer på trollet i ett långt led av duckade ansvar. Jämte trollet får vi följa några människor som bryter eller har möjligheten att bryta mot det destruktiva förhållandet till omgivningen, och vi får följa Gud som glömt bort makten och bara ekar det prästerna säger ner i dem som ber.
Jag gillar anslaget, det erkänner jag villigt! Även om man inte ska stirra sig blind på folktro som motsats till modernitet finns det onekligen en friktionsyta att undersöka (vilket exempelvis Maria Turtschaninoff gör föredömligt i Arvejord (2022)). I Troll spelar detta huvudrollen och har kanske mer sagokaraktär än gör något anspråk på magisk realism eller liknande. Det är både effekt- och stämningsfullt.
Vad som däremot fungerar mindre bra för mig är att Daugbjerg skriver i en form av staccato, ett staplande av korta meningar som jag har lite svårt att hitta rytmen i till en början. Prosan blir något mer dynamisk efter hand och om inte annat vänjer jag mig kanske något. Det är lite synd, men jag tror också att det är ett mycket genomtänkt stilgrepp som kan uppskattas mycket av rätt läsare. Oavsett vilket är Troll en läsupplevelse att minnas.