Vill du hellre lyssna kan du göra det i spelaren nedan:
Med nyårets sista raket
Ekar det gamla bort.
Ingen minns
Att nyss stod andra siffror där
I kalendern.
Siffrorna är vålnader
Som bleknar med ljusets återgång,
Bara konturer påminner
Om det som inte längre är.
Jag drar fingret över urtavlan,
Känner ingen skillnad.
Det är nog glaset.
Glaset är slätt,
Härdat för att motstå risporna.
Inga pennor biter på dess yta,
Inget hindrar tidens gång.
Det är så det ska vara,
Tänker jag,
Och somnar aldrig om,
För natten, liksom morgonen,
Är där andetagen
Blir till rimfrost
Längs med min ryggrad.
Med min älskades hand
Stryks kylan bort,
Men vaken är jag ändå.
Först känns det som om morgonen aldrig ska komma,
Aldrig ska komma,
Aldrig ska komma.
Sedan är den plötsligt där,
Vid frukost,
När klockan ringer (ekar),
När jag vaknar
Alldeles av mig själv.
Jag är en våryr fågel,
Flyger med näbben först
In i glaset,
Lika stumt som det som skyddar
Urtavlan
På min arm.
Jag bryter
Inte nacken,
Men den är stel
Och över några sekunder
Har jag åldrats ett halvt liv,
Stönar när jag sätter mig upp,
Vrider hela den
Kända kroppen
För att se var jag lagt min
T-shirt, för långt
Ifrån för att
Skona mitt sargade
Ego.
Varför sätter det sig alltid i nacken?
Frågar jag rätt ut,
Ett mummel
Från bädden bredvid
Bekräftar att jag lever,
Om än med nöd och näppe.
Tårna kröker sig
Mot det kalla köksgolvet.
Här finns varken
Vålnader eller
Skyddande glas.
Det är ännu kallt
På morgnarna.
Inte som i helvetet men
I alla fall.
Inget fryser till is
För att jag fnyser
Över en vår som
Aldrig kommer
Vår önskan till trots.
Snön ligger ända in
I hallen,
Bjuden in som en vampyr,
Suger livskraften ur
Mig till dess
Att solen trots allt
Tränger genom
Moln och hud och skyddande
Glas.
Det är nu det händer,
Tänker jag inte,
För när det väl hänt
Är det redan för sent.
Sommaren är här.
Vecka arton
Blir nitton
Blir tjugo
Blir tjugoett
Blir tjugotvå
Och allt som skulle blivit gjort i maj
Får skjutas
I framtiden.
Men jag kan röra nacken.
Axlarna sjunker
Likt kvällssolen
Allt senare.
Junikvällar doftar
Inte längre
Som junikvällar.
Mellan hägg och syrén
Är nu bara
En kvart på förmiddagen
Tisdagen den
Tjugotredje maj.
Midsommarblomster
Blommar över innan
Första jordgubben
Plockats och ätits
Av fem smutsiga små fingrar
På en smutsig liten
Åkerlapp.
Den som blev kvar.
Det syrénlila är
Syrénbrunt till
Skolavslutningen.
Även syrénen
Och midsommarblomstren
Och skolavslutningen
Och de smutsiga småfingrarna
Och åkerlappen
Skulle ha
Ett skyddande glas.
Vi befinner oss i en monter,
Tittar upp och ser
Ljuset brytas på
Spektakulära vis,
Ett prima prisma
Primärt för hågkomsten
Av vålnaderna
Som inte längre syns,
Eller finns.
Som vi inte längre minns.
De våryra fåglarna
Är nu även sommaryra,
Krockar mot monterns glas
Där högt
Ovanför våra huvuden.
Jag stryker handen
Över plåstret som sitter
Över såret vars skorpa
Jag rivit, ett korn
Av blod på min handrygg,
Något som en gång varit ett
Myggbett men nu snarare är
Ett bett från mig själv.
Jag åsamkar mig skada,
Jag är inte
Mitt eget
Skyddande glas.
Jag är varken nyårsraket
Eller midsommarblomster,
Varken skolavslutning
Eller blodet jag blöder.
Myggbettet är mycket mer
Jag än vad blodet är.
Den etthundrasjuttiosjätte dagen närmar sig.
Kanske smäller en
Uppblåst bag-in-box från fredagens firande
Men några raketer skjuter vi
Inte fast att
Ett år blir till ett annat.
Vålnaden av den jag var
Är knappt konturer.
Nackspärr snart permanent,
Ljusbleka konturer,
T-shirt för alltid utom
Räckhåll.
Det skyddande glaset
Naggat och sprucket.
Ingen kommer minnas
Vem jag var i går.
När den jag är i dag,
Är den av mig som blev kvar.