Kate Quinn, inläst av Saskia Maarleveld
9 h 15 min. William Morrow 2026 (2026)
Bibliotek har ett magiskt skimmer, kanske än mer för läsare än för oss som jobbar där. Det är platsen där du kan vara utan att betala, där kunskapen du söker finns och ett rum som kan erbjuda ro när ingen annan finns och sällskap när det är det enda som behövs. Det är en plats som leder till tusentals andra platser, allt du behöver göra är att vika upp pärmarna och sjunka in. Dagligen möter jag dem som i biblioteket har exakt det de behöver och det är något att vara rädd om. I fantasyromanen The Astral Library tar den amerikanska författaren Kate Quinn till vara på exakt detta och spinner en biblioteks- och litteraturromantisk berättelse om att inte glömma vad det är vi faktiskt har.
Alix Watson, döpt efter biblioteket i Alexandria, övergavs av sin mamma och flyttade från fosterhem till fosterhem utan att någonsin få utrymme att rota sig. Det enda som gav henne rum var böckerna. Nu är hon i tjugoårsåldern, står i kön på snabbköpet och gör fattigmatte för att se exakt hur långt hennes $35 räcker och när hon är redo att betala visar det sig att hennes kort är spärrat. Hemma väntar en vräkning och några jobb får hon inte fatt i. I en hopplös situation snubblar hon in i astralbiblioteket, en magisk plats med en uråldrig bibliotekarie som erbjuder henne möjligheten att försvinna in i en bok, vilken som helst bara den är public domain, och leva sitt liv där. Ja, ja, tusen gånger ja, där finns respiten Alix så väldigt mycket behöver och hon är precis på väg att kliva in i boken när biblioteket verkar hotas av en fara som möjligen är kopplad till bibliotekets ljusskygga styrelse. I stället för lugnet i böckernas värld följer hon bibliotekarien på äventyr.
Quinns roman är kanske inte så bra, men den är väldigt charmig, i synnerhet om man är en smula intresserad av litteratur då. The Astral Library är en äventyrsroman där figurerna far fram mellan Arthur Conan Doyles London, Alexander Dumas Paris och Emily Brontës brittiska hedlandskap. Även den konst- och/eller datorspelsintresserade får blinkningar och bland alla referenser finns det nästan något för alla. Alix främsta, kanske enda enligt henne själv, egenskap är hennes läshuvud och här visar det sig vara av yttersta vikt. Generellt är figurerna i romanen ganska platta och äventyret egentligen inte så spännande, så att Quinn placerar boken i ett nät av andra verk och anspelar på litteraturens magiska kraft är den stora behållningen.
Närapå övertydligt lyfts bibliotekens värde för dem som inte mycket annat har. Hade det inte varit för att det i senkapitalismens och förpappringens tidevarv varit mycket som tytt på att vi håller på att glömma det ofattbara i att något sådant som bibliotek får finnas hade jag kanske stört mig mer på The Astral Library än vad jag gör. Varken politiker, biblioteksledningar eller medborgare får glömma bort vad det är som ger biblioteken dess magiska skimmer. (Psst! det är inte att vi erbjuder sådant som alla andra har …)