Hiromi Kawakami, i översättning av Lars Vargö, inläst av Philomène Grandin, omslag formgett av Lisa Benk
7 h 26 min. Tranan 2023
I original på japanska 古道具 中野商店 (Furudōgu Nakano shōten) (2005)
Sedan jag första gången såg Amelie från Montmartre (2001) har jag hyst en stor kärlek till filmen, och sedan dess har jag sökt, utan att särskilt ofta finna, andra verk som fångar samma stämning, samma känsla. Romanen Nakanos secondhandbutik av japanska författaren Hiromi Kawakami (f. 1958) spelar på besläktade toner, om än med en tydlig japansk aura, och det gläder mig något enormt.
Berättaren Hitomi är en ung kvinna som arbetar i secondhandbutiken som delar namn med romanen och som ägs av den egensinnige Nakano som inte bara är tydlig med att det inte är antikviteter han säljer utan dessutom försöker bolla flera förhållanden utan att trassla in sig alltför svårt (vilket kanske inte går så bra). I butiken jobbar också den unge mannen Takeo, fumlig och bortkommen, men söt på något sätt som Hitomi ändå faller för. Tillsammans genomlever de en vardag där det inte nödvändigtvis händer så mycket, men där märkliga kunder, framfusiga vänner och föremål som väcker ha-begär passerar i maklig takt.
I grunden handlar kanske Nakanos secondhandbutik om Hitomi och hennes av-och-på-förhållande med Takeo, om deras respektive tillkortakommanden och ärliga försök, men det är egentligen aldrig intressant (för mig, åtminstone). I stället riktar jag uppmärksamheten åt de kufiska figurer Kawakami skapat och det sätt vilka de skänker världen sina färger. Hon har gjort det bra, och det är klart, en secondhandbutik känns som den idealiska miljön för en sådan berättelse. I princip vad som helst kan rymmas inom sfären, men det går också fint att sortera bort sådant som inte passar in i stämningen som ska skapas. På det hela taget är det en färgstark berättelse som på många sätt liknar Amelie från Montmartre (om än i ett helt annat medium), men jag tror även, om jag tillåter mig att generalisera en smula, att den som läst manga eller tittat på anime, kommer att känna igen sig i den delen av stämningen. På så sätt känns det som att Kawakami bygger broar mellan kulturer och suddar ut ganska mycket av (kanske inbillade) kulturella skillnader.
Nakanos secondhandbutik lämnar däremot kanske inte det bestående intryck som filmen gjorde, men jag tycker den är fin, riktigt bra till och med, och passar utmärkt för den som vill ha något uppenbart trevligt och färgglatt att försjunka i en stund.