Martin Ackerfors

---

I Sorgen bär fjäderdräkt (2015) blir en make och far plötsligt änklig, en sorg så genomträngande att han, för att ta sig igenom smärtan, skaffar sig en låtsasvän, en kråka som, enligt egen utsago inte kommer lämna honom förrän kråkan inte längre är behövd. Jag kommer att tänka på den när jag läser brittiska Helen Macdonalds (f. 1970) likaledes svårkategoriserade bok H is for Hawk som tar avstamp i två händelser: dels att Macdonalds högt älskade far hastigt går bort och att hon, falkenerare som hon är, skaffar sig en duvhök som hon döper till Mabel.

H is for Hawk är huvudsakligen en självbiografi där Macdonald på ett mycket rörande vis berättar om hur hon och Mabel så sakteliga lär känna varandra. Duvhökar ska inte vara helt enkla att tämja, men Macdonald som förlorat sin pappa, vars förordnande vid Cambridge University tar slut och därmed även hennes boende på området, far in i projektet med huvudet före (ibland även bokstavligt). Och det är allt annat än en rak framgångssaga, men den kommunicerar väl med en annan författare och falkenerare som skaffade sig en duvhök.

T. H. White (1906–1964) är kanske mest känd för att ha skrivit The Sword in the Stone (1938) baserad på Artur-myten. Under en tid försökte han utan några större kunskaper eller erfarenheter på området att tämja en duvhök, och halvt om halvt motvilligt gavs hans berättelse om försöken, The Goshawk, ut 1951. White som nog av sin samtid sågs som rätt egen, om än uppskattad, blir som en anti-mentor för Macdonald, de förenas i sina försök att tämja hökarna, när de kanske egentligen försöker tämja något annat.

Allt eftersom Macdonald lär känna Mabel drar hon sig allt längre bort från människor och sammanhang, hon upptas av den vilda fågeln, dess jägarinstinkter och blodtörst, så till den milda grad att hon börjar förlora greppet om var hon själv slutar och Mabel tar vid. Och det säger något om sorgen och dess fjäderdräkt. Varje promenad är hon iklädd en förstärkt handske där hökens klor klämmer och släpper, hon har fullständig kontakt och läser varje blick och varje rörelse som vore Mabel en öppen bok. Det här är enkelt, att möta sorgen efter fadern är svårt. Ett halvår går innan hon börjar inse att händer kanske inte är för att hålla en hök, utan händer är för att hålla andra människor. Det är både sorgligt och fint, både trösterikt och vemodigt och Macdonalds nakna berättelse bjuder in läsaren i ett sammanhang som annars bara, av nödvändighet, är mellan en falkenerare och hennes rovfågel.

H is for Hawk är avgjort bland det finaste jag läst i kategorin självbiografier om sorg och när jag läst klart känner jag mig tröstad trots att jag inte vet för vad, och jag tar fasta vid Macdonalds tanke: händer är för att hålla andra människors händer. Det är väl en hoppfull tanke, ändå.