Nataša Kramberger, i översättning av Ann-Sofie Öman
263 s. it-lit 2022
I original på slovenska Nebesa v robidah: roman v zgodbah (2007)
Om jag under hot tvingades bekänna skulle jag tveklös säga att jag gillar så kallad experimentell litteratur, böcker som testar gränserna för vad en berättelse kan vara genom sin struktur, stil, gestaltning eller fokus. Ibland blir det bra, extremt så, till och med, som med Livet en bruksanvisning (1978) av Georges Perec, men ofta är idén roligare än resultatet. Så när Himlen i björnbärssnåren av slovenska Nataša Kramberger (f. 1983) såldes in som en ”kosmogonisk roman”[1. Nej, jag vet inte vad det betyder och har tyvärr inte lyckats läsa mig till en bra förklaring.], en ”magiskt realistisk” ”romanflod” var det med viss tillförsikt jag började läsa, men också med vetskapen om att förväntningarna sällan infrias till fullo.
Handlingen kretsar kring Jana som flyttat till Amsterdam för att plugga men i stället (också?) försörjer sig som barnvakt åt en kinesisk-nederländsk pojke som på något sätt får följa med i de ofrivilliga äventyr Jana sugs in i och som, då och då, kanske, eventuellt sker i den verklighet Kramberger bygger kring henne. Snarare besöker hon personer runt omkring, på den slovenska landsbygden, i historien och mytologin och …
… Även jag, som vanligtvis har ganska hög tolerans för att inte hänga med känner allt som oftast att Kramberger springer ifrån mig. Den romanflod Himlen i björnbärssnåren utgör skummar och virvlar och forsar och jag tappar snabbt åran och sedan greppet om flotten, ibland från en mening till en annan. Om det är meningen eller en olycklig effekt av det experimentella, och om det ligger hos mig eller på romanens sidor låter jag vara osagt. Uppenbat är det inte en oläsbar roman och poeten Barbara Koruns efterord både hyllar Krambergers litterära förmåga och reder ut några av de trådar jag tappat, men jag tänker också att en förberedd uppmärksam läsare har större potential att få ut något fint ur boken. Det finns nämligen en hel del fina inslag i Himlen i björnbärssnåren, sekvenser eller skärpunkter där stil, struktur, gestaltning och fokus faktiskt står i linje. Dessa vore synd att förringa.