Chana Porter, omslag formgett av Julia Lloyd
187 s. Titan Books 2021 (2020)
Föreställ dig att allting bara löste sig.
Okej, det låter kanske inte så specifikt, så föreställ dig att det från rymden kommer en varelse — kraft? — med makten att i princip uppfylla alla önskningar och tillgodose alla behov. Det är premissen i amerikanska författaren Chana Porters science fiction-roman The Seep.
”The seep” är den här alienkraften som kom till jorden för inte allt för länge sedan och av någon anledning ville den lösa alla mänsklighetens problem och se till så att vi alltid var lyckliga. Och ja, mänskligheten lät den. Vi byggde in den i tekniken, vi drack och åt den, vi lät den lära och utbilda oss. Snart kunde vem som helst bli vad som helst och omforma sina kroppar till vad vi ville. Ingen dog heller längre utan att själv vilja det. En utopi kanske. Delvis möjligen, men vad händer när man vill känna sorg och saknad, på goda grunder, men allt runtomkring strävar mot lycka.
Bokens huvudperson är den femtioåriga transkvinnan Trina Goldberg-Oneka som levt med sin fru Deeba i tjugofem år. De är lyckliga i största allmänhet, dagarna rullar på. På senare tid har Trina ägnat sig åt att vara läkare. En dag säger Deeba att hon vill dö och återfödas i den här nya världen som ett blankt papper. Deeba föreslår att Trina ska bli hennes mamma, ett nytt sätt att älska varandra på, men Trina vill inte höra på. Hon vädjar, hon gråter, hon är arg, men inget hjälper. Deeba kommer gå vidare med det här vare sig Trina vill eller inte.
Porter diskuterar sorgearbetet i The Seep. Trina söker sig undan och försöker göra sig av med all påverkan av ”the seep” för att på allvar kunna känna något som inte är lycka eller förnöjsamhet eller extas, vilket de runt omkring henne inte ser särskilt väl på. Man får inte missköta sitt hus, för då får någon annan ta över det, och varför, varför tar du inte lite av ”the seep”? Jag tycker att det finns något djupt berörande i det här, för på något plan är väl kanske utopin inte ett samhälle där bara positiva känslor för finnas, utan ett som vårdar och möter de negativa på ett i slutändan konstruktivt sätt. Självklart måste förluster få kännas.
I anslaget påminner The Seep en del om A Half-Built Garden (2022) i det att det är utomjordiska krafter som försöker lyfta mänskligheten ur vårt sorgliga tillstånd. De är också queera på ett mycket frigörande sätt, men där A Half-Built Garden var åtminstone hundra sidor för lång lider The Seep möjligen av det motsatta problemet. Jag hade utan tvekan kunnat läsa hundra sidor till om Trina, för de sidorna som finns är mer än läsvärda.