Cecile Pin, omslag formgett av Emma Pidsley
238 s. 4th Estate 2023
På svenska Vandrande själar, Nirstedt (2023)
Efter Vietnam-krigets slut 1975 var det många som flydde landet som slagits i spillor, en humanitär kris som bara tycktes pågå. I Storbritannien var dåvarande premiärminister Margaret Thatcher utåt sett välkomnande, men i verkligheten inte så intresserad av att ge flyktingarna en trygg plats. Hon sträckte ut sin hand till Australiens beslutsfattare om att köpa en ö dit vietnameserna kunde skeppas (vilket aldrig blev av). Ett mångdubbelt svek[1. Möjligen karaktärsenligt.] som satte djupa spår. Detta försöker fransk-vietnamesiska Cecile Pin bearbeta i romanen Wandering Souls.
De tre äldsta barnen, Anh, Minh och Thanh, i en barnaskara om sju skickas per båt för att försöka ta sig till USA där en farbror finns, resten av familjen ska komma efter. Syskonen hamnar i ett flyktingläger i Hong Kong där de snart får reda på att resten av familjen förlist och drunknat. Storasystern Ahn beskyller farbrodern för det inträffade och när de får frågan om de har någon koppling till USA svarar hon nej. I stället hamnar de i Storbritannien där Anh gör vad hon kan för att ta hand om bröderna och se till att det nya landet kan bli deras. Det finns många skäl till att det inte är en enkel uppgift.
Pin spränger in bitar om annat i syskonens berättelse. Hon berättar om ”Operation Wandering Souls” vilket amerikanerna använde för att försöka demoralisera vietnameserna med vidskeplighet under kriget, tanken att bara de som begravts i hemjord får vila, alla andra blir irrande spöken. Av det följer också förhållandevis naturligt att ett av de döda syskonen får en röst. Slutligen finns också ett jag som i essäistiska utläggningar kommenterar kriget, politiken och, kanske framförallt, förhållandet till sorg.
För är det något Wandering Souls är, så är det en bok om sorg. Att i ett svep förlora sin familj, att vara den som överlevde, att uppleva att man inte uppfyller sin potential eller de förväntningar som ställdes på en, att ha det bättre än andra men ändå lida, för all del även att ha det sämre än man behöver. Att inte höra till. Anh och hennes syskon har tusen anledningar att sörja, men vad som är sorg och hur man praktiserar det är sällan något som lämnas helt och hållet till den sörjande. Denna tudelthet är romanens röda tråd. Men för att inte bli en rakt igenom eländesskildring strävar berättelsen hela tiden mot helandet. Sorgen som läkeprocess är inte självklar, det finns ibland goda grunder att stanna i den, men tids nog kommer den förtära hela tillvaron och alla relationer om den inte får transformeras.
Wandering Souls är en roman om överlevnad, sorg och flykt som är något utöver det vanliga. Att romanen tillåts skifta form på det sättet den gör är också något som passar mig mycket bra. Det är min förhoppning att den ska finna en vid läsekrets för jag tror att det är en bok som får insidan på läsaren att växa.