Annika Norlin, omslag formgett av Hugo Sundkvist
397 s. Weyler 2023 (2023)
Jag håller Annika Norlin (f. 1977) som Sveriges bästa låttextförfattare och novellsamlingen Jag ser allt du gör var en känslomässig homerun, ytterligare en dimension i det universum Norlin skapat genom sina låtar. Till romanen Stacken var förväntningarna snudd på orimligt höga (och infrias bara delvis).
På håll ser Emelie en apart skara människor som, inte helt olikt hennes egna flykt undan storstadsstressen, sökt sig undan det mesta. Hon ser dem från en höjd i närheten av den lägerplats hon gjort åt sig, och hon ser dem bada, sjunga, dansa och tacka marken och träden och allt. Det ska visa sig att det de inte bara sökt sig undan utan också i någon mån hittat hem, hittat ett sammanhang som erbjuder mening och gemenskap på ett sätt som vårt moderna samhälle knappt tillåter, absurt nog.
Stacken är en spretig berättelse med stort persongalleri som alla får sin blick bekräftad. Det är dels den utbrända Emelie, men också den tidigare morddömde Aagny som flyttade hem till ynglingen Ersmo för att ta hand om dennes sjuka, krävande mamma, det är Sara vars sociala dragningskraft både försatt henne i knipor och tagit henne ur andra, och hennes pojkvän József, son till förintelseöverlevare och ensam arvtagare till deras trauma. Efter hand ansluter fler till kollektivet de snart liknar vid en myrstack (därav ”Stacken”) och de lyckas hålla sig borta från allt i år efter år efter år.
Stacken är en roman om två saker: dels just törsten efter meningsfulla sammanhang, i synnerhet för dem som av olika orsaker inte kan, får eller orka vara en del av det där vanliga. Det är en sympatisk och fullt förståelig inställning som i Norlins bok fungerar oväntat bra. Personerna är kapabla på rätt sätt, bortkomna på andra och kompletterar varandra väl. Dels berör den en form av informell social makt och det inte alltid medvetna närapå gisslanförhållande som kan uppstå när någon fyller ut det utrymme som finns kvar, och tycks förstå och känna och anknyta till i princip alla på något vis. Det är en person man lyssnar på och lyder eller följer utan att reflektera över det. Och det blir inte alltid bra.
Stacken är inte lika stark som Jag ser allt du gör. Bitvis är det väldigt bra för Norlin kan skriva och det finns ett alldeles eget Norlinsk drag som är närapå oemotståndligt (men inte på fullt det destruktiva vis som romanen behanldar), men ofta framstår boken som lite ofärdig, som om den missat en redigeringsrunda där den skulle tightas till och renodlas. Ändå är den klart läsvärd, i synnerhet om man som jag redan är ett stort fan.