Jonas Hassen Khemiri, inläst av Hamadi Khemiri, omslag formgett av Rodrigo Corral
21 h 45 min. Albert Bonniers förlag 2023 (2023)
I kategorin motståndshandlingar är den ganska mild förvisso, men jag känner mig ändå mycket rebellisk när jag vägrar läsa Jonas Hassen Khemiris (f. 1978) senaste roman Systrarna autofiktivt. När allt mer eller mindre ska vara självupplevt, ofta helt utan något obfuskerande filter smälter författare och verk ihop på ett sätt som jag inte tror gynnar litteraturen i längden. Och nej, Khemiri gör det inte särskilt lätt när han oblygt skriver in sig själv i berättelsen som en motvikt till de tre systrarna Mikola vilken romanen handlar om. Jag tycker ändå att boken har ett sagoskimmer som tillåter en annan typ av läsning.
Nå, när systrarna Mikola flyttar till Drakenbergsområdet, pratar engelska och verkar fullständigt onåbara förändras livet för den berättande Jonas för här kommer några som liksom han är halv-tunisier och som han känner ett mycket starkt band till, inte minst för att en oro letar sig in hos hans föräldrar, en oro som är kopplad till systrarna. Men det är inte där romanen börjar. Den börjar i en hiss, på millenniets sista nyårsafton. Den ordningsamma storasystern Ina är inte bekväm på fester och kommer omedelbart bort från sina systrar trots att de ju hade besämt att de skulle hålla ihop. På något sätt lyckas hon ändå träffa sin framtida make där.
Ina och systrarna, den trollbindande Evelyn och den struliga Anastasia kommer från 1990-talet och i decennierna därefter att dras isär och dras samman, nästan som ett stort hjärtas tröga puls. Deras utmaningar kommer skilja sig åt, men de kommer på olika sätt ha svårt att förlika sig med de liv de lever. Allt är inte rastlöshet, men känslan är ofta besläktad på något vis, och kanske hänger det ihop med förbannelsen deras mor var övertygad vilade över familjen, den att allt de älskar kommer tas ifrån dem.
Men om vi låtsas att berättelsen om systrarna Mikola och författaren Jonas inte är sann i den mån att det som berättas faktiskt har hänt framträder något annat. I sagorna är magiska ting inte sällan tre. Tre systrar med tydliga, nästan stereotypa, egenskaper och en huvudperson med anknytningsproblem att komma över blir till någon form av lågmäld hjältesaga (med klara drag av skröna), ett Trollkarlen från Oz där författarens frånvarande pappa är bedragaren till magiker och systrarna hans, åtminstone andliga, följeslagare.
Khemiri har en alldeles särskild förmåga att gjuta liv i sina figurer, i Systrarna är det kanske plattare än i andra böcker av honom, men de får leva sina berättelser fullt ut. Jag har så lätt att stanna i berättelsen och Khemiri får det att framstå som att systrarna Mikola inte bara är hans bekanta sedan länge, utan även mina, och det är en mycket beundransvärd egenskap.