Christian Kracht, i översättning av Anna Bengtsson, omslag formgett av Håkan Liljemärker
190 s. Ersatz 2022
I original på tyska Eurotrash (2021)
Kanske kan det vara så att det finns två typer av fiktiva roadtrips. En vi med klassiska termer kan beskriva som komedi där de resande börjar på en ganska skakig grund och ger sig ut för att finna något svar om sig själva och, i någon mån, lyckas, även om svaret inte nödvändigtvis är vad de trodde. Och så en motsvarande tragedi, där de resande på något sätt, socialt eller psykologiskt vanligen, vittrar sönder på vägen. Den schweiziske författaren Christian Kracht (f. 1966) sällar sig genom romanen Eurotrash till de senare.
Bokens huvudperson och berättare heter även han Christian Kracht. Det ska vi inte dra för stora växlar på, för författaren Kracht har gjort sig känd för att leka med läsarens förväntningar på de biografiska detaljerna, men givet vad som går att läsa om Kracht är det inte omöjligt att bakgrunden och omständigheterna är mer lika än olika. Hur som helst! Han hämtar sin alkoholiserade och tablettberoende mamma för att göra en roadtrip runt Schweiz. Med mammans blodspengar i en plastpåse och stomi-påsarna packade betalar de en taxichaufför för att köra dem varthän de önskar. Resan tar dem fram och tillbaka (och upp och ner eftersom Schweiz är Schweiz), och framförallt blir det en uppgörelse med moderns kyla och sociala frånvaro och morfaderns ohejdade nazism innan, under och efter andra världskriget. De misslyckas, ändrar rutt och misslyckas igen så till den milda grad att det vore nästan löjeväckande att säga att ”resan är målet”.
De dialoger som inledningsvis rymmer så mycket av romanfiguren Christians och hans moders krackelerade relation övergår allt eftersom i något annat. Det blir teatralt och skärskådande, lite som att huvudpersonen bara i fantasin har med sig modern, som en inre röst som hindrar, hämmar och utmanar honom. Rösten biter där han är som sårbarast och har långa utläggningar om varför det tar så illa på honom. Samtidigt är modern mycket snar att sopa bort det klander sonen kommer med. Är det inte fantasi så är det demens, men relationen blir som verkligast när sonen tvingas konfrontera nyheten om och hantera de praktiska omständigheterna kring stomipåsarna.
Det är en rejäl berg- och dalbana att följa med på Christians och hans mammas roadtrip, emellanåt dråpligt, emellanåt djupt, oftast intressant på något vis. Jag är också svag för Krachts metafiktiva anslag och om Eurotrash är något som hans tidigare böcker kan jag definitivt tänka mig att läsa fler.