Tove Jansson, omslag formgett av Jukka Aalto
208 s. Alfabeta 2006 (1965)
En pappa går runt och känner sig onödig. Det skulle kunna vara början på en berättelse om mig, men i det här fallet är det Muminpappan som i Tove Janssons (1914—2001) Pappan och havet undan för undan glider in i en depression. Han har inga verktyg för att hantera känslan (trots all klokhet som ryms i Mumindalen är det påfallande ont om terapeuter) och därför drömmer han om fyren vid havet där han inte skulle vara onödig, där han skulle få beskydda och försvara sin familj. Således packar muminfamiljen båten Äventyret och ger sig av.
Väl på ön har de svårt att göra sig hemmastadda. Fyren lever inte upp till pappans förväntningar, och kanske lever inte heller pappan upp till fyrens förväntningar, den går inte ens att få igång. Muminmamman, detta under av förståelse, saknar sin dal och sin trädgård och sin veranda, men tiger för att hon med övertygelse tror att miljöombytet gör pappan gott. Mumintrollet förtrollas av vackra sjöhästar men förföljs av Mårran vars kyliga ensamhet ingen vill prata om. Den enda som egentligen trivs på ön är Lilla My med sin aggressiva mindfulness.
Tillvaron på ön blir allt värre, i synnerhet när havet börjar trilskas. Den sveper bort den lilla odlingsteg muminmamman gjort åt sig och sin ros, den får sanden att dra sig undan och träden att fly uppåt land. Havet var pappans ankare, trodde han, men väl vid vågorna går havet inte att förstå sig på.
Jag är nog, just i dag i alla fall, av åsikten att man ska passa sig för att sluta läsa böckerna om mumintrollen bokstavligt. Janssons rika värld gör sig bäst som knasig och fantastisk och mundan och sann utan att man behöver läsa in metaforer och analogier i den. Skriver hon att träden rör sig, ja, då ska de få göra det utan att man nödvändigtvis ska behöva psykologisera det till att symbolisera muminfamiljens allt trängre uppfattning av ön. Samtidigt går det inte att sticka under stol med att mumin-böckerna i allmänhet och Pappan och havet utgör en utmärkt grund för att diskutera psykisk ohälsa, här depression framför allt och i den mån den i kombination med en skör manlighet riskerar att rent bokstavligt försätta inte bara sig själv och andra i fara.
Och det är kanske därför jag dras tillbaka till Janssons böcker, för att i den knasiga och orimliga världen som är Mumindalen och dess omgivning ryms både stora och små känslor, både glädje och djupaste obehag. Det går att känna igen sig, eller andra, utan att illusionen av en värld i egen rätt bryts.