Processen
Franz Kafka, i översättning av Karl Vennberg, inläst av Gerhard Hoberstorfer
8 h 29 min. Saga Egmont 2011
I original på tyska Der Process (1925)
Kallocain
Karin Boye, inläst av Leif Pagrotsky
6 h 14 min. Storyside 2007 (1940)
Både Franz Kafkas (1883—1924) Processen och Karin Boyes (1900—1941) Kallocain har kommit att bli stilbildande och ofta refererade till i form av av människan skapade helveten. Därför tyckte jag det var intressant att ställa dem bredvid varandra. Låt oss börja med Processen!
Josef K. finner sig en morgon häktad. Varför och för vad får han inte reda på och boken handlar i princip om hans försök att bringa klarhet i hur han hamnat där han hamnat och rentvå sig från det han eventuellt har gjort. Den välordnade tillvaron som banktjänsteman kastas över ända, detta trots att det är mycket tveksamt om häktningen alls har någon effekt på hans faktiska liv. Blotta vetskapen om att någon anklagar honom för något tycks räcka för att försätta honom i avgrundsdjupa tvivel och den annars så balanserade K. snubblar fram i tillvaron.
”Kafka-artat” har kommit att betyda något som är mardrömslikt i sin obegriplighet, inte sällan ställt i förhållande till byråkratiska system och juridiska processer. Det är åtminstone så jag förstått termen tidigare, men när jag nu läser om boken, 18 år sedan första gången, slår det mig att det inte alls är några system i sig som är boven i dramat, snarare är det vänskapskorruption, vanlig korruption, godtycke och det oskrivna. Det är tveksamt om den domstol för vilken han ska ställas alls är en domstol i egentlig mening.
Kallocain, å sin sida, utspelar sig i den dystopiska världsstaten där alla kontrolleras och övervakas med en nitisk noggrannhet. I denna mardröm uppfinner Leo Kall ett sanningsserum, Kallocain, med vilket man kan få den injicerade att spilla sina innersta tankar. Vilken trium! Nå, att vara en medsoldat i världsstaten innebär att blint skänka sitt liv och sina tankar åt makten, men inte ens för Leo Kall ter det sig så enkelt. Under experimenten kommer han i kontakt med dem som vill något annat, vill tänka fritt och leva fritt och känna tillit till den andre. En känsla många tycks bära på och förtränga för att inte råka ut för repressalier.
Om något är Boyes värld den kafka-artade, där licenser ska anskaffas och protokoll följas, där man inte ens är fri i sin egen sängkammare och minsta övertramp ska gottgöras med ursäkter upplästa i radio. Samtidigt som den strikta hierarkin påverkar människor långt bortom deras egen försorg och inverkan.
Båda romanerna, Processen och Kallocain, beskriver dessa huvudpersoners maktlöshet inför något stort och obegripligt. Josef K. blir alltmer osympatisk, Leo Kall blir snarare mer människa och i mångt och mycket tror jag Kafkas huvudperson hade känt sig mycket mer hemma i den värld Boye målar upp, och vice versa, Leo Kall och hans tvivlande gelikar hade säkert haft mycket lättare att hitta en plats för hela dem i det Prag som Josef K. går vilse i.
Båda romanerna är också väl värda att läsa så långt efter deras tillkomst.