Tom Gauld, i översättning av Björn Wahlberg
180 s. Kartago 2024
I original på engelska Revenge of the Librarians (2022)
Jag har följt den skotske serietecknaren Tom Gauld (f. 1976) länge och han, eller framförallt hans serier, har alltid framstått som nördigt tillbakadragna, träffsäkra på gränsen till tramsiga, på ett väldigt sympatiskt sätt. Inte konstigt att seriestripp-samlingen Bibliotekariernas hämnd talade till mig på både ett professionellt och personligt plan, även om det, så här i efterhand, är en smula höljt i dunkel var bibliotekarierna är och hur deras hämnd eller revansch tar sig uttryck. Med det sagt är det ändå bedårande.
Den röda tråden, från samlingens första serie om den bortrövade jungfrun som trots den blivande makens varningar är helnöjd med det stora biblioteket i slottet till den sista, synnerligen aktuella, om de kriminella gäng som tar över distributionen av böcker när biblioteken läggs ner, är läsning, litteratur och författande. Klassiker stöps i nya former (”Ynglingen och havet”, ”Djungelljudboken” och ”Hundra dagar av ensamhet”) och flödesscheman blottlägger (visserligen inte särskilt obskyra) former för genrelitteratur. Även om serierna har en vänlig framtoning är de inte alls uddlösa, i synnerhet i fråga om litteraturens kommodifiering (en bok säljs in som ”formgiven av en känd fotbollsspelare” eller ”korrekturläst av en supermodell”) och framtid i förhållande till artificiell intelligens eller den mycket effektfulla streckgubben framför en enorm greenscreen där en regissör ropar ”Filmbolaget kan inte bestämma sig för om man ska göra en film efter Austen eller Tolkien. Spela bara lite förvånad, så lägger vi in en stilig friare eller ett förtrollat träd senare.”
Gaulds karaktäristiska stil lämpar sig bra för kortformatet och Bibliotekariernas hämnd är egentligen inget undantag. Den kan läsas i en sittning eller så kan man slå i den då och då och se vad man finner. Är man det minsta intresserad av litteraturens ekosystem finns det många godbitar att finna och bära med sig.