Francesca Segal, inläst av Kristin Atherton
11 h 13 min. HarperAudio 2024 (2024)
När vi var små lyckades min syster med konststycket att skaffa en brevvän genom att skicka flaskpost, en pensionerad lots med sirlig handstil svarade och berättade om hur han en gång, för mycket länge sedan, besökte Tristan da Cunha i södra Atlanten. Den brittiska ögruppen är den bebodda plats som ligger längst från en annan bebyggelse och är så nära världens ände man kan komma. Jag tyckte det lät fantastiskt och navigerar fortfarande med ojämna mellanrum till öns wikipediasida för att läsa om flora och fauna, gemensamt ägda marker, Tristan-engelska, obefintlig brottslighet och fri sjukvård. Att ön Tuga de Oro i brittiska Francesca Segals (f. 1980) feelgoodroman Welcome to Glorious Tuga har Tristan da Cunha som förebild är bortom uppenbart.
Den inåtvända veterinären Charlotte Walker tackar utan sin mammas vetskap ja till ett stipendium för att studera, kanske till och med rädda, utrotningshotade sköldpaddor på den avlägsna ön Tuga de Oro. Hade hon sagt något hade hon säkert blivit stoppad, för någonting säger henne att hennes sedan alltid försvunna pappa kan varit just därifrån. På båten dit möter hon läkaren Dan Zekri och de finner det oväntat lätt att prata med varandra. En romans? Nja, så enkelt kan det förstås inte vara. Väl på ön står hon inför en kulturkrock (såklart!), inte minst den med hennes snygge men bufflige hyresvärd Levi Mendoza. Hennes forskning står också i bjärt kontrast till öbefolkningens omedelbara behov och snart finner hon sig undersökande får, åsnor och hundar, snarare än sköldpaddor.
Segal gör två saker väldigt bra och en mindre bra. Vi börjar bakifrån.
Om vi leker med tanken att Tuga har en befolkning motsvarande Tristan da Cunhas landar vi runt 240 personer och det känns, tveklöst, som att varenda en är med i boken. Det är ett enormt persongalleri i en inte alltför lång bok och jag som annars inte brukar ha några större bekymmer att hänga med i röriga ensembler får kämpa hårt innan jag till slut ger upp och konstaterar att det nog ganska sällan är viktigt exakt hur bifigurerna hänger samman. Här man känslig för sådant bör detta ses som en varning.
Desto bättre är hur hon gestaltar öns och samhällets egenheter och dilemman. Det är inte fråga om någon exotisering, åtminstone inte bara, utan de faktiska omständigheterna att bo så långt från andra det är möjligt att bo med allt vad det innebär av långsamma leveranser, tveksamt respekterad integritet och mycket annat får sitt utrymme. Även om det inte är Tristan da Cunha, inte riktigt åtminstone, så lyckas Segal förmedla känslan av att vara på en plats som den.
Slutligen tycker jag, ovan feelgood-läsare som jag är, att den handling som kretsar kring Charlotte hanteras ypperligt. Hon får växa, men det får även de runt omkring henne och de vägval Segal gör är inte alltid de uppenbara och det får mig mer engagerad i deras öden än om hon följt alla de konventioner (jag upplever) finns. Och på det hela taget så levererar Welcome to Glorious Tuga exakt det jag var ute när jag plockade upp den.