Elisa Gabbert, omslag formgett av June Park
221 s. Riverhead Books 2024 (2024)
Poeten Sylvia Plath härjades av många saker, däribland egna demoner och en självupptagen make (inte sällan beskriven i liknande ordalag). Efter ett av sina försök att ta sitt liv och den därpå följande sjukhusvistelsen ska hon och hennes skjuts ha fastnat i en snöstorm, kanat av vägen och varit nära döden. Det som hon tidigare sökt själv såg nu ut som ett faktum bortom hennes kontroll. En ödets ironi, kanske, men hon överlevde och ska senare ha uttryckt att något sådant banalt inte kan hända dem, för de är sig själva, ingen annan. Plath är en av dem som slår följe med poeten och essäisten Elisa Gabbart (f. 1979) i essäsamlingen Any person is the only self som handlar om när man på riktigt är sig själv. Och en sak som slår mig, alldeles oavsett om det är sant eller ej eftersom jag varken träffat Gabbart eller läst något annat hon skrivit (än), är att hon, genom sina texter, framstår som helt och hållet sig själv. Det kan inte stämma, jag har inget sätt att verifiera det åtminstone, men det är värt att ta upp i sammanhanget. Any person is the only self är en bok där författaren aldrig släpper läsaren med blicken, ärlig i sina intentioner. Vilket också återspeglar sig inte minst i bokens andra text, ”The Stupid Classics Book Club”, i vilken hon berättar om hur hon gemensamt med andra läser klassiker vilka är ”relatively short, accessible enough to be on a high school syllabus, and probably rehashed into cliché over time by multiple film adaptations and Simpsons episodes.” Dr. Jekyll and Mr. Hyde nämns som det perfekta exemplet, även om Gabbart börjar med att fullkomligt yxa ner Fahrenheit 451. Läsaren Gabbart är sig själv med böckerna, tycks det, hon gillar det hon gillar och ogillar det hon ogillar och hon kan se, tveklöst, att det inte nödvändigtvis är verken utan läsaren som förändras (vilket gläder mig stort eftersom jag minns att jag läste Fahrenheit 451 för 20 år sedan och tyckte den var bra …).
Gabbart har en nyfiken och flanerande hållning, så som bra essäister gärna har, till sina ämnen. I bokens första text, ”On Recently Returned Books”, berättar hon om sina besök på biblioteket och hur hon inte bara hittade hyllan med nyligen återlämnade böcker. Dessa böcker vara bara lånade (och sedermera återlämnade) utan att vara kommenterade eller rekommenderade (och i synnerhet inte marknadsförda), till synes, åtminstone för Gabbart, slumpmässiga böcker. Där blandades alla möjliga och omöjliga böcker, ett tvärsnitt av det stora biblioteket i Denver, och ofta var det bara den hon ögnade i jakt på läsning, inklusive de mänskliga lämningar som kom med dem, glömda bokmärken och tappade ögonfransar. Alla dessa jag som tagit upp dessa böcker innan henne, som framträdde ur de minsta av spår.
Dessa två exempel är delvis representativa, men inte helt. Bland texterna finns också de som kräver en annan typ av sökande, en annan typ av distans som inte självklart avslöjar ett jag. Det är i dessa Plath får vara med, och Virginia Woolf, Marcel Proust och en del andra vars klassikerstatus kanske inte ryms inom ”stupid”-definitionen ovan (även om alla borde läsa Mrs. Dalloway). Kanske litteraturvetenskapliga i sitt anslag, men öppna och välkomnande. Gabbart behärskar den typen av skrivande också.
Any person is the only self innehåller så många texter jag vill hålla kvar mig i. ”Second selves” om personer som aldrig glömmer något, ”Against Completism” om faran i att läsa allt av sina favoriter (Lex Paul Auster, Lex Gabriel García Márquez) eller ”Nostalgia for Less Innocent Times” som börjar med den ljuvliga meningen: ”An aspect of research I do not enjoy is finding out that everything I thought I knew about a subject was wrong” och fortsätter meandrande genom rockhistorien från Crosby, Stills & Nash via Phil Collins till Guns’n’Roses musikvideo ”Patience”.
Titeln Any person is the only self fångade mig, liksom beskrivningen av boken som nyfikna essäer om läsande, konst och tankarnas liv. Därifrån kan man bara hoppas på en fin läsupplevelse, och Gabbart överträffade mina förväntningar. Det är lärorikt, intressant, emellanåt roligt, ibland ledsamt, men utan att hon någonsin så att hennes blick viker bort från den som läser.