Malin Haawind, inläst av Philomène Grandin, omslag formgett av Emma Karhunen
9 h 16 min. Piratförlaget 2024 (2024)
Den historiska romanen Den som följer en stjärna vänder inte om stod redan innan på läslistan (inte minst för det häftiga art nouveau-omslaget) men fick förnyad aktualitet då jag upptäckte att författaren Malin Haawind (f. 1980) liksom jag tilldelats Hilma Winblads författarstipendium och fått möjlighet att stänga in sig i Elsa-rummet för att gräva ner sig i ord. I romanen följer vi skomakardottern Malin Blomsterberg som en dag 1914 bestämmer sig för att gå från sitt hem i Skåne till södra Omberg och den högaktade författaren och tänkaren Ellen Key i hennes hem Strand.
Malin har visserligen läshuvud, men hennes bakgrund gör inte bara andra vägar än att tjäna andra omöjliga, de är till och med otänkbara. Och då återstår bara att tjäna den främsta, som vid tiden var Ellen Key. Omedelbart finner de varandra i en tillvaro av ständiga prominenta gäster, plötsliga infall och klassförakt, även om det bara är Malin som förväntas ta hand om de praktiska delarna som känner av skavet. För Ellen Key är frågan om klass väldigt viktig på ett ideologiskt plan, hennes arbete för kvinnlig rösträtt och arbetande kvinnors villkor icke att förakta, men det tycks lika otänkbart att extrapolera de slutsatserna till Malins tillvaro. Fast att hon högaktar Malins arbete och läshuvud så är det som om det inte räcker. I stället ber hon Malin kalla henne ”matte” (inte ”Fröken Key”) och det finner sig Malin i.
Vi får följa dem under nära ett decennium och det är mycket som blir tydligt under dessa år. Malin följer sin stjärna och hon vänder inte om, men hon ser inte själv vad hennes lojalitet gör med henne och vad den gör med Ellen Key. Ellen å sin sida framstår ofta, beskriven av Malin, som ett barn, visserligen fläckvis klokt och frispråkigt, men också spontan, lättinspirerad och naiv, som om verkligheten inte är mer än en kuliss, möjlig att rulla undan eller förändra när den inte passar. Beskrivet så här låter Den som följer en stjärna vänder inte om som en recension av Ellen Keys personlighet, men Haawind beskriver de båda kvinnornas förhållande på ett mycket fint vis, om än med övervägande sympati för sin namne. Jag finner mig som läsare nyfiken på vad som ska hända dem, även om slutet ändå görs klart redan i bokens första kapitel. Det är en historisk skildring som fångar mycket av frigörelseandan från 1900-talets första årtionden, samtidigt som den ställer frågor till utvecklingen på ett sympatiskt vis, lite på samma sätt som jag upplevde att Sten i siden (2023), om än betydligt mer subtilt.
På många vis är Den som följer en stjärna vänder inte om en fint avvägd historisk roman med både personlighet och mänsklighet och ett finger att känna av tidens vindar med.